Folkhälsa / Välfärd — Inga kommentarer
25
May 10
Det är sällan jag klipper rakt av. Men här behövs inga tillägg, kommentarer eller omskrivningar. Läs och förfäras, alternativt njut av den briljanta analysen.
Stefan Ackerby, chefsekonom på Sveriges kommuner och landsting, fick mycket skäll när han nyligen beskrev hur förväntningarna på välfärden, i kombination med en allt äldre befolkning, skulle kunna kräva hela 13 kronor högre kommunalskatt. Nu utvecklar han åter samma resonemang. Om produktivitetsutvecklingen i offentlig sektor fortsätter på lika låg nivå som hittills, och om livslängden fortsätter öka samtidigt som allt dyrare vårdmetoder uppfinns, så står vi snart inför en finansieringskris.
Stefan Fölster, chefsekonom på Svenskt Näringsliv, ger sin bild av vad som gått snett. För att medelklassen skulle acceptera skattetrycket gavs den tillgång till välfärdstjänsterna. Men som en gökunge äter sig medelklassen ut ur boet. Och den inte bara stjäl resurser från de verkligt behövande, den låter sig heller inte nöjas, och kompletterar därför de generella välfärdsprogrammen privat. Över 400000 personer har idag privat sjukförsäkring. Majoriteten av löntagarna har kompletterat sin arbetslöshetsförsäkring. Idén om en allomfattande och likvärdig välfärdsapparat saknar nu verklighetsförankring.
[..]
Men det råder politisk konsensus om att den offentligt finansierade generella välfärden ska bevaras. Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann ser ökad individualisering som en metod att höja kvaliteten i välfärden. Finansiering? Fler ska jobba mer och längre.
Var då? undrar man i publiken. Patrik Engellau, från stiftelsen Den nya välfärden, ställer samma fråga om och om igen. På sextio år har det inte tillkommit ett enda nytt jobb i privat sektor, samtidigt som befolkningen ökat konstant. När man insåg det på sjuttiotalet så expanderade man den offentliga sektorn. Tills det inte gick mer.
Per Gudmundson, Svenska Dagbladet
Politik / Sjukvård / Välfärd — 1 kommentar
10
May 10
Efter ett långt uppehåll tänkte jag försöka komma igång så smått igen. Det finns så mycket spännande att skriva att jag inte kan hålla mig längre!
Den som följer bloggen vet att jag tidigare skrivit om vinster i välfärden, och då särskilt i vården. Jag har ifrågasatt varför många är så kategoriskt emot vinster i vården, med känsloargument som huvudsaklig grund. Turligt nog har detta ifrågasatts från fler håll den sista tiden och det är inte så länge sedan till och med den socialdemokratiska rörelsen beslutade sig för att acceptera viss vinst i välfärdsverksamhet i privat regi. Bra tänkt! Kvaliteten i vården måste vara det viktigaste, INTE förvaltningsformen. Om vården blir lidande av privat förvaltningsform, eller det finns goda skäl att tro det kan bli så, kan man ifrågasätta att låta privata aktörer bedriva välfärdsverksamhet i det offentligas regi. Inte annars.
Två argument man ofta stöter på hos de som argumenterar mot privat driven välfärd är att “det offentliga är bättre på att driva välfärdsverksamhet” och “det offentliga har alltid medborgarnas bästa för ögonen och inte profiten”. Det första argumentet tänker jag inte ens bemöda mig att bemöta. Det finns hur många exempel som helst på att privata alternativ är minst lika bra, eller bättre, än offentligt drivna verksamheter. Det andra argumentet är däremot mycket intressant: man förutsätter att politikerna sätter medborgarnas bästa främst. Alltid. Och det tror jag är bullshit. I Dagens samhälle intervjuas Carola Lemne, f.d. VD för Danderyds sjukhus (för övrigt sjukhuset där jag är stationerad):
“– Det talas alldeles för mycket om vinster i vården i stället för om slöseriet, säger hon och förklarar även att landstingen tyngs av chefsproblem. Hög chefsomsättning, en otydlighet i ansvar för ekonomiska underskott och en inbyggd oenighet i form av ledning från politiskt sammansatta nämnder.
“I stället för att stötta sin chef och en långsiktig utveckling ägnar sig ledamöter [i landstingens styrelser, nämnder och ledningsgrupper, Anders anm.] ibland åt att bekämpa varandra.”
Politikerna använder sjukvården som en arena för sin interna maktkamp, och det är uppenbart vilka som är förlorarna: konsumenterna av välfärd, d.v.s. vi medborgare. Att anta att offentligt driven verksamhet är mer “godhjärtad” är att göra det hela lite för enkelt för sig.
Med det sagt finns det andra problem med övergången från offentligt till privat, nämligen att offentlig verksamhet som säljs ut till privata aktörer oftast säljs lite väl billigt. Och det är förstås ett problem. Svenska Dagbladet skriver intressant om ämnet.
Folkhälsa / Politik / Välfärd — Inga kommentarer
09
Apr 10
En av mina käpphästar är frågan om hur välfärdens ska finansieras i framtiden. Att de resurser som finns idag inte räcker till har, i mina ögon, varit uppenbart länge. Nu har denna bild bekräftats av en grupp politiker inom Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). En grupp bestående av tunga representanter från alla sjuk riksdagspartierna är ense om att framförallt två faktorer påverkar kostnaden:
1) Vi blir allt äldre, vilket innebär att vi hinner vara sjuka längre. Äldre är dessutom samhällets största sjukvårdskonsumenter. Detta ökar samhällets kostnader för hälso- och sjukvård.
2) Vi medborgare ställer allt större krav på välfärden. Kortare köer, bättre resultat, professionellare bemötande. Allt detta kostar.
Så hur ska då framtidens välfärd finansieras? Vi pratar om en kostnadsökning på ca 1% varje år.
Politikergruppen har gått igemom olika alternativ och funnit att inget av dem räcker till. Svaret kan bli en kombination av allt: fler arbetade timmar, ökad effektivitet, högre avgifter, mer privatisering och vissa skattehöjningar,
Med detta tar enigheten slut inom politikergruppen, där det finns olika uppfattningar om vad som bör göras. Men här finns nu en gemensam verklighetsbild som innebär att välfärden kommer att kosta alltmer – och att ingen kan springa från notan.
- DN.se
Är det inte dags att bli överens snart? Detta är knappast ett problem som löses över en natt,eller under en mandatperiod för den delen.
UPDATE
Läs mer om hur de olika partierna ser på frågan här.
Sjukvård — Inga kommentarer
31
Mar 10
Sveriges bästa vårdcentral är “min” vårdcentral hemma i norrland, Backe vårdcentral (snart “Backe hälsomottagning”). Helhetsbetyget för vårdcentralen var 96% när Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) lät Indikator göra en patientenkät över hela landet under 2009. Förtroendet för doktorn, Olov Nilsson, var så högt som det bara går: 100%.
Detta är förstås oerhört roligt, och visar att även små, landstingsdrivna vårdcentraler kan uppnå mycket hög kundnöjdhet. Tidningen Östersundsposten efterfrågar framgångsfaktorerna. Erfaren personal och en “geniun omtanke om patienterna” lyfts fram av enhetschefen. Är inte detta en utmärkt möjlighet för andra vådcentraler att benchmarka (=jämföra sig med den bästa i branschen)?
Grattis Backe vårdcentral! Må andra dela er framgång inom en snart framtid. Jag är helt övertygad om att kvalitetsmätningar som denna, om de genomförs på rätt sätt, är ett utmärkt sätt att utveckla hälso- och sjukvården. Allt för patienternas bästa! Läs mer om svensk vård och vilka vårdgivare som är bra (och mindre bra) på sidan Om Vård, www.omvard.se.
Politik / Välfärd — Inga kommentarer
19
Mar 10
Unga Forskares årsmöte Riksstämman ska precis börja i Lund och jag avgår som förbundsordförande efter mer än fem år i organisationen. Jag kan emellertid inte låta bli att tipsa om denna läsvärda kommentar från Thorbjörn Larsson, VD för Vårdvalsstiftelsen:
Man kan i princip åka tåg genom hela Europa och tala i telefon hela tiden oavbrutet utan att märka hur nätverket av teleoperatörer hakar i varandra. Vi tycker det är självklart att nästan överallt i världen kunna mata in vårt bankomatkort i en automat och kunna ta ut pengar. Men vi har mycket svårt att skapa ett patientsystem i Sverige som gör att patientinformationen är lätt att överföra mellan alla inblandade aktörer. Rent tekniskt är det förstås möjligt, men av någon anledning gör vi det inte. Om det är den svenska modellens fel eller oviljan att låta oss patienter få den makt vi borde ha är oklart.
Att något borde göras torde vara självklart. Vem tar ansvaret? Man kan tänka sig att detta ärende skulle kunna hanteras på såväl politiker- som tjänstemannanivå. I dagsläget verkar dock ingen göra något, och i slutänden är det förstås patienterna som betalar med sin hälsa och vi medborgare med våra skattepengar.
Politik / Sjukvård / Välfärd — Inga kommentarer
10
Mar 10
Det var inte mer än några månader sedan anrika Universiktssjukhuset i Lund och minst lika välkända Universitetssjukhuset MAS i Malmö slogs ihop med besparingar i siktet. Enorma årliga underskott skulle vändas till nollresultat.
Nu skärps sparkraven ytterligare. 450 miljoner ska sparas på en budget på 10 miljarder. 4,5% av sjukhusets budget ska alltså bantas bort i ett svep.
– Det finns ingen möjlighet att vi klarar detta med den personalstyrka vi har i dag, säger den biträdande sjukhuschefen Barbro Hallén Sjöberg till Skånska Dagbladet.
När inte ens sjukhusledningen försöker låtsas att det ska gå är det illa. Och detta problem är knappast isolerat till Skånes universitetssjuhus. Liknande sparkrav finns på Karolinska, Sahlgrenska och i Sundsvall-Härnösand, för att nämna några exempel. Något radikalt måste göras i den svenska hälso- och sjukvården. Dagens system fungerar uppenbarligen inte. En ny modell måste till, och jag är övertygad om att den innefattar 1) massiva effektiviseringar och 2) en helt ny prinip för välfärdens finansiering. Den politiker som vågar ta första steget mot en långsiktig lösning kommer att vara min idol för all framtid. Men nej, jag kommer tyvärr att förbli besviken. Att föreslå de förändringar som krävs vore politiskt självmord. För att lyckas imorgon måste vi investera idag. För att bli fin, måste man lida pin, som man brukar säga. Var är de politiska martyerna när vi behöver dem som bäst?
Personligt — Inga kommentarer
28
Feb 10
Mars kommer att vara en lugn månad på bloggen. Jag är inne i en av de kanske mest hektiska perioderna i modern tid för egen del, i och med att vi närmar oss Riksstämman, Unga Forskares årsmöte, där jag ska avgå. Samtidigt har arbetet i Medicine Studerandes Förbund redan dragit igång och helgen innan Riksstämman är jag på MSF:s årsmöte Fullmäktige i Linköping. Parallellt med detta löper övriga styrelseuppdrag och min ordinarie kurs i infektionsmedicin. Räkna därför inte med några omfattande inlägg.
Men i april är jag tillbaka. Och då med mycket mer tid (alla som känner mig vet att det är en utopi)! 
Personligt — Inga kommentarer
24
Feb 10
För de som läser den andra bloggen jag är med och skriver, Unga Forskares Ordförandeblogg, blir detta repetition.
Jag är, tillsammans med tidningsdrottningen Amelia Adamo och superföretagaren Christina Tillman, med i söndagens SvD Näringsliv. Artikeln handlar om hur skrivbordet speglar sin ägare. Jag drar en lättnadens suck när SvD skriver att mitt skrivbord ser städat ut!
Läs artikeln här.
Politik / Välfärd — 4 kommentarer
20
Feb 10
Den trogne Care of Lundberg-läsaren vet att jag tidigare berört ämnet om sjukvårdens förvaltningsform. Ska sjukvården förvaltas privat? Offentligt? Genom privata-offentliga partnerskap? Observera att denna är skild från frågan om vårdens finansiering. Jag syftar på vård som beställs och betalas av det offentliga. Frågan är istället – vem ska utföra vården?
Thorbjörn Larsson, präst, VD i vårdvalsstiftelsen och gästblogare på Dagens Medicin har varit på studiebesök i den indiska sjukvården och sammanfattar utifrån detta läget i Sverige på ett bra sätt:
Det är utan tvekan fascinerande att komma till ett land med 1,2 miljarder människor där så många talar utmärkt engelska. Där 5,4 procent av BNP går till sjukvård och 60 procent av landets budget går till försvaret. Men allra mest intressant, åtminstone för mig, är det faktum att 77 procent av sjukvården är privat och så vitt vi kunnat förstå så här långt är detta inte ett problem vare sig för praktiker eller politiker. Och det är just detta som just nu väcker mycket uppmärksamhet och frågor. Vi som lever i en miljö där alla privata initiativ för det mesta möts med misstänksamhet och där det alltid är möjligt att föra en vulgärdiskussion om vinst. Betänk att det i både Uppsala och Stockholm finns landstingsdrivna företag/enheter som säljer sjukvård utomlands med vinst. Bra, tycker jag, samtidigt som det är ett ganska avancerat uttryck för dubbelmoral särskilt som dessa enheter tillkom under en period med socialdemokratiskt styre. Samma sak gäller hela materialförsörjningen inom sjukvården, företaget som säljer magnetkameran både kan och måste göra vinst medan organisationen som använder densamma inte får göra vinst.
Varför är det fel att göra vinst i vården? Vad avgör vad man får göra vinst på? Jag försöker förflytta mig in i Lars Ohlys tankevärld och låtsas att jag ideologiskt sett är emot vinster i vården. Och visst, jag kan självklart förstå att det finns människor med annan ideologi än mig. Jag kan förstå att det finns dem som vill förbjuda vinster i vården utan närmare argumentation. För att de tror på det. Men, och det är ett viktigt men; hur kommer det då sig att man tillåter att entreprenören som städar sjukhusen går med vinst? Hur i hela helgoland kan man acceptera att Sodexho, som levererar mat till flera stora Stockholmssjukhus, går med vinst? Och hur man kan tillåta att medicinteknikföretagen som säljer magnetkameror, operationsrobotar och labbutrustning går med vinst. För mig går det inte riktigt ihop, och jag skulle gärna vilja att någon förklarade det för mig.
Om detta fungerar i ett land med 1,2 miljarder innevånare hur kan det då komma sig att det är så svårt med privat sjukvård i Sverige? Tänk om hela vår retorik omkring motsättningen mellan offentlig kontra privat sjukvård är en fiktion. Eller tänk om föredragshållaren, en kvinnlig professor, har rätt när hon påpekar att vad sjukvården behöver är entreprenörer inte förvaltare.
Den sista poängen är mycket viktig. Och faktum är att jag är rätt övertygad av att vi får fler entreprenörer om vi öppnar upp för privata aktörer i den svenska välfärden.