Läkemedelsbranschen har länge dragits med lite av en skamstämpel. Big pharma, de stora och mäktiga läkemedelsbolagen, ses av många som ondskefulla. Hur kommer det sig, när företagens verksamhet trots allt bidrar till att rädda miljontals människors liv och göra ytterligare hundratals miljoner friskare? Borde inte läkemedelsföretagen vara världens populäraste företag? Förklaringen till impopulariteten beror nog till stor del på nedanstående faktorer:
1) Avsaknad av transparens. Läkemedelsbranchen är oerhört konkurrensutsatt och tävlandet mellan de olika företagen handlar ofta om liv och död. För att inte riskera att patent och andra företagshemligheter läcker ut håller företagen så mycket som möjligt hemligt. Det är förstås tillgängligt för myndigheter, men denna information når mycket sällan ut till den vanlige medborgaren.
2) Profithunger i en bransch där profit är fult. Läkemedelsföretagen har samma mål som alla andra företag – att tjäna pengar till sina ägare. Att tjäna pengar i ett företag är vanligtvis föga kontroversiellt, men många anser att läkemedelsföretagen tjänar pengar på utsatta människor. Och det är förstås sant – deras affärsidé bygger på att rädda människors liv och förbättra hälsa.
3) Desperation och fula tricks. Det händer då och då att företagen fuskar, lurar systemet eller gör något annat som de egentligen inte borde. Förmodligen är dessa överträdelser inte värre än i andra branscher, men uppmärksamheten när det sker i läkemedelsbranschen är ofta mycket större. Det anses “fulare” att fuska när det gäller läkemedel. Detta fenomen rapporteras det om i Dagens Nyheter så sent som idag, nämligen att generikaföretag nyttjar ett tekniskt kryphål i den statliga läkemedelssubventionen för att tjäna extra pengar. “Det är rena skojarbranschen” säger en patient som tidningen intervjuat.
Jag resonerar enligt följande om ovanstående:
1) Transparens är oerhört viktigt, och det kan förstås bli bättre. Myndigheterna som kontrollerar industrin måste ha det mandat de behöver för att kunna kontrollera och granska läkemedelsindustrin. Det kommer förmodligen aldrig att fungera om inte företagen själva samarbetar – det krävs med andra ord incitament. T.ex. riktigt, riktigt hårda straff för den som inte sköter sig.
2) Företag måste få tjäna pengar, annars är det inte företag. För den som av idealistiska skäl är emot att man får tjäna pengar på människors ohälsa borde förespråka att staten tar över all utveckling, produktion och distribution av läkemedel. Denna lösning tror jag inte på. En av de viktigaste anledningarna till att sjukvården idag har så fantastiskt många bra läkemedel är att massor av olika läkemedelsföretag konkurrerar, tävlar och kämpar för att hela tiden bli bättre. Betydelsen av konkurrens är ovärderlig. Mångfalden blir dessutom större än med en enda statlig myndighet, och mångfald gynnar som bekant kreativitet. Det måste gå att tjäna pengar på att utveckla läkemedel, annars kan vi glömma att få många nya läkemedel! Med det sagt så håller jag med om att företagen inte ska kunna tjäna oskäligt mycket. Där handlar det om såväl striktare kontroll och bättre regelverk som en kulturförändring från branschens sida (se nedan).
3) Om läkemedelsindustrin vill undvika att vara onskans lakejer i samhällets ögon måste de själva ta ansvar för att försöka minska fusket. Hur det ska ske är förstås ingen lätt nöt att knäcka, men jag kan tycka att det borde ligga i industrins eget intresse att så sker. Kanske ett branschråd med huvuduppgift att främja en kulturförändring i branschen?
Detta tål att tänkas vidare på och jag är övertygad om att jag kommer att återvända till detta ämne inom en snar framtid.
För den som har intresse finns två bra böcker om läkemedelsindustrin.
Författare Peter Rost.
Böckerna heter Vargflocken och Sjuka Pengar.
Spelar det någon roll om big pharma är ondskefulla eller ej? Människor är beroende av läkemedel och kommer att köpa dem regardless, även om de hatar bolagen bakom dem. Och om villkoren för läkemedelsbolagen blir ogynnsamma tar investerarna och flyttar sitt ägade till någon annan industri och vips så försvinner framtida läkemedel från marknaden. Så jag ser ej hur de kan gå i konkurs om inte pga att det finns ett mer agressivt bolag som konkurrerar ut dem.
En kommentar, som jag tror är relaterat till både punkt ett och två, är att läkemedelsbranschen kanske bör på sikt utveckla, främja en form av “öppen källkod”-kultur.
Transparans. Tillverkningen av läkemedel snabbas på och kan säljas för ett billigare pris, kanske.