Den trogne Care of Lundberg-läsaren vet att jag tidigare berört ämnet om sjukvårdens förvaltningsform. Ska sjukvården förvaltas privat? Offentligt? Genom privata-offentliga partnerskap? Observera att denna är skild från frågan om vårdens finansiering. Jag syftar på vård som beställs och betalas av det offentliga. Frågan är istället – vem ska utföra vården?
Thorbjörn Larsson, präst, VD i vårdvalsstiftelsen och gästblogare på Dagens Medicin har varit på studiebesök i den indiska sjukvården och sammanfattar utifrån detta läget i Sverige på ett bra sätt:
Det är utan tvekan fascinerande att komma till ett land med 1,2 miljarder människor där så många talar utmärkt engelska. Där 5,4 procent av BNP går till sjukvård och 60 procent av landets budget går till försvaret. Men allra mest intressant, åtminstone för mig, är det faktum att 77 procent av sjukvården är privat och så vitt vi kunnat förstå så här långt är detta inte ett problem vare sig för praktiker eller politiker. Och det är just detta som just nu väcker mycket uppmärksamhet och frågor. Vi som lever i en miljö där alla privata initiativ för det mesta möts med misstänksamhet och där det alltid är möjligt att föra en vulgärdiskussion om vinst. Betänk att det i både Uppsala och Stockholm finns landstingsdrivna företag/enheter som säljer sjukvård utomlands med vinst. Bra, tycker jag, samtidigt som det är ett ganska avancerat uttryck för dubbelmoral särskilt som dessa enheter tillkom under en period med socialdemokratiskt styre. Samma sak gäller hela materialförsörjningen inom sjukvården, företaget som säljer magnetkameran både kan och måste göra vinst medan organisationen som använder densamma inte får göra vinst.
Varför är det fel att göra vinst i vården? Vad avgör vad man får göra vinst på? Jag försöker förflytta mig in i Lars Ohlys tankevärld och låtsas att jag ideologiskt sett är emot vinster i vården. Och visst, jag kan självklart förstå att det finns människor med annan ideologi än mig. Jag kan förstå att det finns dem som vill förbjuda vinster i vården utan närmare argumentation. För att de tror på det. Men, och det är ett viktigt men; hur kommer det då sig att man tillåter att entreprenören som städar sjukhusen går med vinst? Hur i hela helgoland kan man acceptera att Sodexho, som levererar mat till flera stora Stockholmssjukhus, går med vinst? Och hur man kan tillåta att medicinteknikföretagen som säljer magnetkameror, operationsrobotar och labbutrustning går med vinst. För mig går det inte riktigt ihop, och jag skulle gärna vilja att någon förklarade det för mig.
Om detta fungerar i ett land med 1,2 miljarder innevånare hur kan det då komma sig att det är så svårt med privat sjukvård i Sverige? Tänk om hela vår retorik omkring motsättningen mellan offentlig kontra privat sjukvård är en fiktion. Eller tänk om föredragshållaren, en kvinnlig professor, har rätt när hon påpekar att vad sjukvården behöver är entreprenörer inte förvaltare.
Den sista poängen är mycket viktig. Och faktum är att jag är rätt övertygad av att vi får fler entreprenörer om vi öppnar upp för privata aktörer i den svenska välfärden.
Jag känner mig träffad av din intressanta artikel. Jag anser dock inte att du lyckas förklara varför det skulle vara irrationellt att vara emot vinst i vården. Låt vara att denna – oftast principiella inställning – är baserad på argument och tänk av känslonatur, och inte av rationell natur. Det är dock inte självklart att pathos och logos här krockar.
Jag anser dessutom att man står sig stark med pathosargumentet: “barn, sjuka och gamla ska man inte göra vinst på”. Du och dina gelikar ställer denna inställning på sin spets genom att ifrågasätta varför städföretag och andra som är associerade med vård och sjukhus får gå med vinst. Jag ska försöka undvika den fällan genom att tillstå att vinst inom området är svårt att undvika, men att kärnan i vården inte ska ha vinstintresse.
Mvh, Daniel
Nu är det väl iofs lite överdrivet att jämföra den indiska sjukvården med den svenska, man utövar vård från olika värdegrunder (där man i indien ibland lätt kan offra ett ett tvilling-flickebarn till förmån för tvilling-gossebarnets vård, och där vi i sverige ibland har svårt att se när det inte finns mer att göra och avsluta med värdighet).
Nåväl.
Vinstdriven vård i sig är kanske inte fel, men på det sätt som systemet är uppbyggt i sverige idag är det galet.
Privata vårdgivare får betalt utefter medelkostnaden för en viss diagnos, medan man bara accepterar patienter i den billigare halvan av normalfördelningskurvan. Inte heller tar privata vårdgivare ansvar för och ordnar upp komplikationer som uppstår av sin vård, utan hänvisar detta till statligt finansierade vårdgivare.
Under de premisserna, vilken privat vårdgivare vågar då operera in en ny höft på Agda 75? En operation, som i de flesta fall går bra och ger Agda smärtfrihet för resten av livet och rörligheten åter, men som blir helvetisk och kommer att kosta 10-20 ggr så mycket om hon får en infektion.
Här i Minneapolis får vi uppleva den andra sidan av myntet, vinstdriven vård för läkarna. Vilket innebär att man gör allt och lite till, oavsett hur absurd situationen tillslut blir. Man får betalt per genomförd operation/intervention/blodprov/test att bara prata med patienten (t.ex. motiverande samtal) ger i stort sett ingenting. Det mest komiska exemplet hittills; ortopeder som diskuterar höftplastik på en äldre herre (70+), inte så konstigt kanske. Sedan visar det sig att mannen är bilateralt underbensamputerad och rullstolsbunden!