Folkhälsa


25
May 10

Medelklassen ruinerar välfärdssystemet

Det är sällan jag klipper rakt av. Men här behövs inga tillägg, kommentarer eller omskrivningar. Läs och förfäras, alternativt njut av den briljanta analysen.

Stefan Ackerby, chefsekonom på Sveriges kommuner och landsting, fick mycket skäll när han nyligen beskrev hur förväntningarna på välfärden, i kombination med en allt äldre befolkning, skulle kunna kräva hela 13 kronor högre kommunalskatt. Nu utvecklar han åter samma resonemang. Om produktivitetsutvecklingen i offentlig sektor fortsätter på lika låg nivå som hittills, och om livslängden fortsätter öka samtidigt som allt dyrare vårdmetoder uppfinns, så står vi snart inför en finansieringskris.

Stefan Fölster, chefsekonom på Svenskt Näringsliv, ger sin bild av vad som gått snett. För att medelklassen skulle acceptera skattetrycket gavs den tillgång till välfärdstjänsterna. Men som en gökunge äter sig medelklassen ut ur boet. Och den inte bara stjäl resurser från de verkligt behövande, den låter sig heller inte nöjas, och kompletterar därför de generella välfärdsprogrammen privat. Över 400000 personer har idag privat sjukförsäkring. Majoriteten av löntagarna har kompletterat sin arbetslöshetsförsäkring. Idén om en allomfattande och likvärdig välfärdsapparat saknar nu verklighetsförankring.

[..]

Men det råder politisk konsensus om att den offentligt finansierade generella välfärden ska bevaras. Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann ser ökad individualisering som en metod att höja kvaliteten i välfärden. Finansiering? Fler ska jobba mer och längre.

Var då? undrar man i publiken. Patrik Engellau, från stiftelsen Den nya välfärden, ställer samma fråga om och om igen. På sextio år har det inte tillkommit ett enda nytt jobb i privat sektor, samtidigt som befolkningen ökat konstant. När man insåg det på sjuttiotalet så expanderade man den offentliga sektorn. Tills det inte gick mer.

Per Gudmundson, Svenska Dagbladet


9
Apr 10

Välfärdens framtida finansiering (igen)

En av mina käpphästar är frågan om hur välfärdens ska finansieras i framtiden. Att de resurser som finns idag inte räcker till har, i mina ögon, varit uppenbart länge. Nu har denna bild bekräftats av en grupp politiker inom Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). En grupp bestående av tunga representanter från alla sjuk riksdagspartierna är ense om att framförallt två faktorer påverkar kostnaden:

1) Vi blir allt äldre, vilket innebär att vi hinner vara sjuka längre. Äldre är dessutom samhällets största sjukvårdskonsumenter. Detta ökar samhällets kostnader för hälso- och sjukvård.

2) Vi medborgare ställer allt större krav på välfärden. Kortare köer, bättre resultat, professionellare bemötande. Allt detta kostar.

Så hur ska då framtidens välfärd finansieras? Vi pratar om en kostnadsökning på ca 1% varje år.

Politikergruppen har gått igemom olika alternativ och funnit att inget av dem räcker till. Svaret kan bli en kombination av allt: fler arbetade timmar, ökad effektivitet, högre avgifter, mer privatisering och vissa skattehöjningar,

Med detta tar enigheten slut inom politikergruppen, där det finns olika uppfattningar om vad som bör göras. Men här finns nu en gemensam verklighetsbild som innebär att välfärden kommer att kosta alltmer – och att ingen kan springa från notan.

- DN.se

Är det inte dags att bli överens snart? Detta är knappast ett problem som löses över en natt,eller under en mandatperiod för den delen.

UPDATE

Läs mer om hur de olika partierna ser på frågan här.


18
Feb 10

Bättre läkemedel? Nej tack…

Jag har tidigare skrivit om att kostnaderna för sjukvården, och välfärden i allmänhet, ökar snabbt. Snabbare än BNP, kan man konstatera. Vad är det då som kostar mer? Ja, en av de viktiga orsakerna till kostnadsökningen är vår läkemedelsförbrukning. Vi konsumerar mer läkemedel än någonsin. Och dyrare läkemedel. Med den medicinska utvecklingen följer ständigt nya, förbättrade läkemedel som förbättrar hälsan effektivare, med färre biverkningar och enklare användning. Till denna grupp av läkemedel hör framförallt kemisk cancerbehandling och biologiska läkemedel för reumatiska sjukdomar. Och de nya läkemedelen är verkligen fantastiska – patienter med reumatoid artrit som förut inte kunnat använda sina händer eller armar kan nu i princip helt återgå till sin vanliga livsstil. Samhället däremot, går på knäna.

I en ny rapport från Apoteket visas det att läkemedelskostnaderna bara i år ökade med ca 1 miljard kronor. Som referens låg Sveriges totala statsbudget för 2007 på 938 miljarder kronor. Således står bara själva ökningen för ca en promille av Sveriges stadsbudget! Inser du hur mycket detta är?

En färsk sammanställning från Apotekens Service AB visar att försäljningen i definierade dygnsdoser ökade med 0,9 procent mellan 2008 och 2009. Mätt i pengar ökade försäljningen med 2,6 procent, från 34,2 till 35,1 miljarder kronor.

Att totalkostnaden ökar snabbare än totalvolymen betyder att övergången till nya och dyrare läkemedel fortsätter, skriver Apotekens Service AB i ett pressmeddelande.

Detta är ett enormt problem och något måste göras åt det. Snarast.

Stockholms Läns Landsting gör ett försök med ett nytt utspel om att sjukhusen ska få stå för delar av läkemedelsnotan. Personligen är jag nog lite skeptisk till förslaget, men all heder till SLL för att man försöker ta tag i frågan! Att bara höja skatterna år, efter år, efter år för att finansiera kostnadsökningar i välfärden är helt enkelt inte en långsiktigt acceptabel lösning.


8
Feb 10

Korkade Kommunal

Många som jag möter tror att jag per definition eller av ideologiska skäl är negativt inställd till fackliga organisationer. Så är inte fallet – tvärtom. Jag har precis påbörjat ett nytt uppdrag inom ramen för en av Sveriges Läkarförbunds organisationer. För mig handlar det snarare om vad facken gör. Kloka fack som värnar såväl den enskilde arbetstagarens, arbetsplatsens och yrkesgruppens väl och ve och samtidigt har sysselsättningen och arbetsmarknaden i Sverige i åtanke får en stor guldstjärna. Dumma fack som obstruerar, förstör och är allmänt icke-konstruktiva får ett minustecken i marginalen.

Till kategorin “dumma fack” måste jag tyvärr (och jag vet att jag riskerar att få mycket skit för detta) sortera LO-förbundet Kommunal, Sveriges största fackförbund. Döm själva av deras senaste uttalande i Dagens Medicin:

Två personer från Röda korset arbetar ideellt som sjukhusvärdar på Centrallasarettet i Västerås. Facket är kritiskt och menar att det är ”gratis arbetskraft”.

– Vi har stor respekt för Röda korset. Men vi tycker att de tar våra arbeten, säger Swen Frank på Kommunal i Västmanland till Sveriges Radio

Här har vi en situation där sjukvården inte har råd med allt man önskar att den hade råd med. Eftersom man valt att prioritera sjukvårdspersonalens tid på att diagnosticera och behandla patienter, finns det inte alltid tid att ta hand om alla de där små sakerna som gör besöket på sjukhuset så mycket trevligare, som t.ex. en kopp kaffe, en macka eller några minuters tröstande samtal. Som tur är finns några barmhärtiga själar, här i form av Röda Korset, som ställer upp på sin fritid, utan ersättning, för att skänka lite glädje åt dem som doktorn eller sjuksköterskan inte hinner prata så länge med. Och då kommer Kommunal och bråkar, och hävdar att någon tar deras jobb. Moget.

Har Kommunal rätt? Skulle det gå att anställa sjukhusvärdar (förslagsvis då medlemmar i Kommunal)? Divisionschefen Marianne Bergendal svarar att nja, det är snarare så att…

… det är en finansiell fråga och att det inte finns någon budget för det.

Visst, om man är konspirationsteoretiker skulle man kunna hävda att divisionschefen säger så bara för att slippa Kommunals pitbullterrierpolemik.  Men: faktum kvarstår – sjukvården kommer i framtiden att få allt svårare att ha råd med allt man idag erbjuder. Då måste man prioritera, och jag kan lova att man kommer att prioritera hårt. Detta är en större fråga än bara Kommunals infantila attack på en välgörenhetsorganisation. Detta handlar om vilken sjukvård vi ska ha i framtiden, och hur vi ska klara av att driva den. Se bara på USA och Kanda. Där har man insett att ideella är en oerhört stor resurs.


14
Dec 09

Läkemedelsföretagen gräver sin egen grav

Läkemedelsbranschen har länge dragits med lite av en skamstämpel. Big pharma, de stora och mäktiga läkemedelsbolagen, ses av många som ondskefulla. Hur kommer det sig, när företagens verksamhet trots allt bidrar till att rädda miljontals människors liv och göra ytterligare hundratals miljoner friskare? Borde inte läkemedelsföretagen vara världens populäraste företag? Förklaringen till impopulariteten beror nog till stor del på nedanstående faktorer:

1) Avsaknad av transparens. Läkemedelsbranchen är oerhört konkurrensutsatt och tävlandet mellan de olika företagen handlar ofta om liv och död. För att inte riskera att patent och andra företagshemligheter läcker ut håller företagen så mycket som möjligt hemligt. Det är förstås tillgängligt för myndigheter, men denna information når mycket sällan ut till den vanlige medborgaren.

2) Profithunger i en bransch där profit är fult. Läkemedelsföretagen har samma mål som alla andra företag – att tjäna pengar till sina ägare. Att tjäna pengar i ett företag är vanligtvis föga kontroversiellt, men många anser att läkemedelsföretagen tjänar pengar på utsatta människor. Och det är förstås sant – deras affärsidé bygger på att rädda människors liv och förbättra hälsa.

3) Desperation och fula tricks. Det händer då och då att företagen fuskar, lurar systemet eller gör något annat som de egentligen inte borde. Förmodligen är dessa överträdelser inte värre än i andra branscher, men uppmärksamheten när det sker i läkemedelsbranschen är ofta mycket större. Det anses “fulare” att fuska när det gäller läkemedel. Detta fenomen rapporteras det om i Dagens Nyheter så sent som idag, nämligen att generikaföretag nyttjar ett tekniskt kryphål i den statliga läkemedelssubventionen för att tjäna extra pengar. “Det är rena skojarbranschen” säger en patient som tidningen intervjuat.

Jag resonerar enligt följande om ovanstående:

1) Transparens är oerhört viktigt, och det kan förstås bli bättre. Myndigheterna som kontrollerar industrin måste ha det mandat de behöver för att kunna kontrollera och granska läkemedelsindustrin. Det kommer förmodligen aldrig att fungera om inte företagen själva samarbetar – det krävs med andra ord incitament. T.ex. riktigt, riktigt hårda straff för den som inte sköter sig.

2) Företag måste få tjäna pengar, annars är det inte företag. För den som av idealistiska skäl är emot att man får tjäna pengar på människors ohälsa borde förespråka att staten tar över all utveckling, produktion och distribution av läkemedel. Denna lösning tror jag inte på. En av de viktigaste anledningarna till att sjukvården idag har så fantastiskt många bra läkemedel är att massor av olika läkemedelsföretag konkurrerar, tävlar och kämpar för att hela tiden bli bättre. Betydelsen av konkurrens är ovärderlig. Mångfalden blir dessutom större än med en enda statlig myndighet, och mångfald gynnar som bekant kreativitet. Det måste gå att tjäna pengar på att utveckla läkemedel, annars kan vi glömma att få många nya läkemedel! Med det sagt så håller jag med om att företagen inte ska kunna tjäna oskäligt mycket. Där handlar det om såväl striktare kontroll och bättre regelverk som en kulturförändring från branschens sida (se nedan).

3) Om läkemedelsindustrin vill undvika att vara onskans lakejer i samhällets ögon måste de själva ta ansvar för att försöka minska fusket. Hur det ska ske är förstås ingen lätt nöt att knäcka, men jag kan tycka att det borde ligga i industrins eget intresse att så sker. Kanske ett branschråd med huvuduppgift att främja en kulturförändring i branschen?

Detta tål att tänkas vidare på och jag är övertygad om att jag kommer att återvända till detta ämne inom en snar framtid.


7
Dec 09

Ska rökning förbjudas?

En fråga som splittrat mig under lång tid är den om huruvida det är okej för arbetsgivare att bestämma om sina anställdas vanor – i detta fall rökning under betald arbetstid. Nu ger jag dig en inblick i min interna diskussion med mig själv. Anledningen till att jag lyfter denna fråga här är för att frågan aktualiserats framförallt i offentlig verksamhet, exempelvis sjukvården, och att det i högsta grad också är en fråga om folkhälsa.

Bör verkligen arbetsgivare förbjuda anställda att röka under betald arbetstid?

JA!

Det ligger i både de anställdas, arbetsgivarens och samhällets intresse att i största möjliga utsträckning begränsa rökningsvanorna. Hälsoeffekterna av minskad rökning är enorma, närmast oöverblickbara. Kostnaderna för såväl individ som samhälle, är fantasibelopp. Lungcancer, KOL och stroke är tre mycket allvarliga, vanliga och dödliga sjukdomar som alla orsakas eller förvärras av rökning. Trots att alla, jag menar alla, i samhället är medvetna om hälsoriskerna med rökning så fortsätter frekvensen att öka bland tjejer. Vi kan inte längre förlita oss på morötter för att minska rökning, vi måste ta till piskan! Rökare ska straffas, och det hårt. De måste lära sig att om de väljer att belasta samhället med sina personliga laster så kommer det att kosta dem dyrt. Dessutom handlar det om professionalitet – ska verkligen patienter i sjukvården behöva vårdas av personal som doftar så mycket rök att de blir ordentligt besvärade? Visst, det är fortfarande okej att röka, men då får man göra det på obetald arbetstid.

NEJ!

Det går emot mina principer att begränsa människors friheter – vill folk röka och förstöra sin hälsa och ekonomi är det helt okej, så länge jag inte drabbas i allt för stor utsträckning. Om arbetsgivare får frihet att styra över sina anställdas tobaksvanor med syftet att förbättra hälsan finns det inget som hindrar dem att sätta upp regler för annat som arbetsgivaren inte ska ha något som helst inflytande över. Medborgarnas friheter måste försvaras. Dessutom är det väldigt svårt att kontrollera att förbudet verkligen efterlevs. Självklart ska vi eftersträva att minska rökningen i samhället, men det ska hellre göras med morötter än piska. Fram för det fria valet och en samhällsapparat som litar på medborgarna. Läs gärna Johan Ingerö.

Min interna diskussion fortsätter…


30
Nov 09

Världens viktigaste svensk?

Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet, har förärats en plats på Foreign Policys lista över världens 100 mest inflytelserika personer. Rosling, som inte är lika känd här hemma i Sverige som han är i USA, blev internationellt uppmärksammad 2006 för Trendalyzer, ett statistikprogram som presenterar oerhörda mängder aktuell folkhälsostatistik på ett enkelt och lättförståeligt sätt. Programmet köptes sedemera av Google med syftet att tillgängliggöra folkhälsoinformation för alla med tillgång till internet. Rosling driver tillsammans med sin son och sonhustru stiftelsen Gapminder med missionen att förändra vår förståelse av hur världens befolkning egentligen mår. Budskapet är enkelt: vår världsbild är felaktig, det finns ingen “I-värld” och “U-värld”. Det finns inget “vi” och “dem”. Världen som den ser ut 2009 är inte densamma som den såg ut för 50-60 år sedan, men den gamla bilden lever fortfarande kvar och ställer till det för oss.

Den som inte redan har sett Roslings smått otroliga presentation från TED-konferensen 2006 bör göra det snarast. Det är 20 mycket väl investerade, och roliga, minuter.

Hans Rosling är en beundransvärt engagerad forskare och läkare. Vi behöver fler som honom.


19
Nov 09

In antibiotics we trust

Jag har inte haft tid att skriva på länge nu. November är tyvärr en särskilt fullbokad månad och jag har känt mig tvingad att prioritera övriga uppdrag. Ibland behöver man dock koppla av och jag tänkte därför smita ifrån arbetet några minuter och skriva ett kort inlägg om en mycket aktuell och viktig fråga: antibiotika och antibiotikaresistens. Jag är beredd att sätta en ansenlig summa pengar på att detta blir en av detta århundrades viktigaste medicinska frågor.

I onsdagens nummer av Läkartidningen skriver flera debattörer om att vi snart riskerar att stå utan verksamma antibiotika. Antalet fall med multiresistenta ESBL-producerande bakterier ökar snabbt, tillsammans med fallen av bl.a. MRSA. Vad är problemet? Att bakterier kan lära sig att bli resistenta mot antibiotika genom att de utsätts för selektivt evolutionstryck: kort sagt, de som är motståndskraftiga mot antibiotika överlever, de andra inte. På så sätt sorteras de starkaste bakterierna fram och våra antibiotikum blir verkningslösa. Varje kur antibiotika vi förskriver utövar evolutionärt tryck på bakterierna och accelererar således evolutionen mot de osårbara “superbakterierna”.

Professor emeritus Göran Grimvall skriver i Läkartidningen:

Cefalosporinresistensen (Cefalosporiner = antibiotikum, Anders anm.) hos Escherichia coli från patienter på Karolinska universitetssjukhuset i Solna har legat på en låg och stabil nivå i åratal. Nya studier visar på en ökande resistens sedan 2006, en mycket oroande utveckling. Resistens mot andra antibiotika ökar parallellt, och bakgrunden till kopplad resistensutveckling diskuteras. Den gynnsamma situationen i Norden avseende antibiotikaresistens hos gramnegativa bakterier kan snart vara ett minne blott.

Precis som professor Grimvall skriver har vi i Norden haft relativt strikta regler för förskrivning och användning av antibiotika och vi har således haft en långsammare resistensutveckling än i övriga i Europa. I Spanien och andra medelhavsländer är andelen resistenta bakteriestammar nu nästan uppe i hälften. Nu är även vi i norr på väg att förlora detta “försprång” och vi måste ställa oss frågan vad vi ska göra när (inte om) vi står utan verksamma antibiotikum. Den situationen kommer att vara verklighet inom en mycket snar framtid om vi inte vidtar kraftfulla åtgärder.

Hur kan vi rädda situationen?

  1. Minska resistensutvecklingen
    Detta handlar väsentligen om att köpa oss mer tid, att sakta ned bakteriernas antibiotikainducerade evolution så att vi hinner med 2). Hur kan vi minska resistensutvecklingen? Den svenska strategigruppen mot antibiotikaresistens (Strama) föreslår att vi ska låta bli att förskriva antibiotika när det inte är medicinskt motiverat och sikta på att halvera förskrivningen i storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö (där det förskrivs mycket mer antibiotika per invånare än på landsbygden). “Om handläggningen av infektioner grundades på aktuell kunskap skulle antibiotikaförskrivningen minska med minst 30 procent”. Vidare bör vårdhygienen skärpas ytterligare och läkarna bli bättre på att anpassa antibiotikavalet efter den bakterie man vill slå ut. Problemet är, till stor del, att läkare av bekvämlighet skriver ut antibiotika utan klar indikation, vilket en grupp allmänläkare skriver om i Läkartidningen. Om vi blickar utanför Sverige (för bakterier bryr sig så klart inte om nationsgränser!) så är detta ett politiskt kontroversiell ämne som är en väldigt tydlig analog till klimatfrågan – hur ska vi övertyga utvecklingsländer om att säga nej till lyx (antibiotika resp. oreglerade utsläpp av växthusgaser) som vi den “industrialiserade världen” haft förmånen att nyttja i över 100 år? Tänk dig att säga till t.ex. Indien att “nej, ni får inte ge antibiotika till era sjuka, vi riskerar resitensutveckling p.g.a vår liberala användning i Europa och USA”.
  2. Ta fram nya antibiotikum
    Om 1) försvåras av bristande motivation hos läkarna, så hindras 2) av bristande motivation hos läkemedelsföretagen: ingen vill ta fram ett nytt antibiotikum.
    Och inte kan man klandra dem – vem vill lägga i storleksordningen 10-15 miljarder på att utveckla ett nytt antibiotikum som p.g.a. lösaktig förskrivning och resistensutveckling blir verkningslöst efter 3-4 år? En ren förlustaffär för läkemedelsföretagen. Nej, om vi ska få fram nya antibiotikum krävs en strategisk satsning på både preklinisk och klinisk forskning. Politiker måste inse att detta är en för stor utmaning för att hälso- och sjukvården ska kunna lösa det på egen hand.

All heder åt Otto Cars och resten av Strama-gruppen. Ni gör ett lysande jobb. Det är bara synd att så få agerar på de kloka slutsatser ni drar.

Let’s fight bacteria. And this time, the clever way.


28
Oct 09

Vaccinvägrarna

Okej, nu kan jag inte hålla mig längre. Sprang förbi löpsedlarna för Aftonbladet och Expressen, landets förmodligen sämsta skvallertidningar. Båda hade rubriker som hade en enda avsedd effekt: att avskräcka folk från att ta vaccinet för den nya influensan (a.k.a. svininfluensan), givetvis i syftet att sälja lösnummer. Den bästa rubriken var nog nästan “Influensan dödar – här är listan på de 114 biverkningarna”. Så korkat att jag nästan måste skratta.

Låt oss nu reda ut det här från början. Jag tänkte företa mig den lilla övningen att skjuta de stora argumenten emot att ta vaccinet i sank:

Vaccinet är farligt, det har många biverkningar

Reality check: ALLA läkemedel och vacciner har biverkningar. Att de är 114 stycken säger inte mycket. Vilken idiot som helst kan gå till www.fass.se, slå upp valfritt läkemedel och konstatera att biverkningslistan nästan alltid är lång. Ofta mycket lång. Listan över biverkningar och varningar för det jättevanliga smärtlindrande läkemedlet Alvedon är t.ex. mer än en A4-sida lång. Men bara för att det finns en rapporterad biverkan betyder det INTE att den drabbar alla. De flesta biverkningarna är sällsynta, och det gäller också influensan. Tidningarna tycker om att ge vaccinet skulden för att svårt sjuka människor dör, när den överlägset mest sannolika förklaringen till dessa rapporterade dödsfall är att människorna i fråga var mycket sjuka. Och då är risken att dö högre, av förklarliga skäl.

Vaccinet är farligt, det innehåller farliga ämnen

Ja, vaccinet innehåller virus. Men de är döda. De kan inte orsaka sjukdom, däremot kan de hjälpa kroppens immunförsvar att förbereda sig för när levande (elaka) influensavirus dyker upp. Och tramset om att kvicksilver m.m. i vaccinet är farligt är bara dumt. Doserna är mycket låga och knappast farligare än de risker du utsätts för av din omgivning.

Jag bryr mig inte om jag blir sjuk

Vilken tur för dig! Men nu är det faktiskt så att du inte är ensam i det här landet, och den kanske viktigaste orsaken till att du ska ta vaccinet är inte för att Du ska slippa hosta, snörvla och nysa i några dagar, utan för att samhället tar skada av att en stor del av befolkningen är sjuk och inkapabel att arbeta. Om tillräckligt många (helst mer än 70% av befolkningen) tar vaccinet kommer spridningen att begränsas och effekterna på samhällsekonomin blir minimala. Dessutom minskar risken att de personer som är i riskgrupperna, och faktiskt riskerar att bli riktigt sjuka, får infektionen. Tänk solidariskt, för farao. Annars kommer viktiga samhällsfunktioner som t.ex. sjukvård och skola att bli lidande, och Sveriges välstånd kommer att minska.

Jag litar inte på läkarna, forskarna och de andra experterna

Stackars dig. Måste vara jobbigt att ha en sådan grundmurad misstro mot människor som har som jobb att ge dig och resten av samhället en trygg och säkert tillvaro? Jag frågar mig: vad skulle smittskyddsläkarna tjäna på att få på oss att ta ett vaccin utan verkan? Vad tjänar regeringen och landstingen på att lura oss att ta en vaccination som inte hade positiv effekt? Förmodligen ingen, och därför är misstron irrationell. Om inte Sveriges samlade expertis på infektions- och vaccinationsfrågor går att lita på, vem ska du då lita på?

Vaccinet är en del av en konspirationsteori!

Jo, för det är förmodligen så att regeringen Reinfeldt har tillfört ett hjärnkontrollenzym till vaccinet, så att de kan styra nästa riksdagsval. Nej, någon måtta på stolligheterna får det faktiskt vara!

Med detta sagt, vad är då argumenten för?

  • Du slipper bli sjuk
  • Det är gratis
  • Det är enkelt
  • Det är förenat med mycket, mycket små risker
  • Människor i riskgrupperna får en minskad risk att bli allvarligt sjuka eller dö
  • Sveriges befolkning kan fortsätta arbeta och upprätthålla välfärden
  • Smittspridningen begränsas

Jag kan inte bestämma om du ska ta vaccinet eller inte. Men jag tänker ta vaccinet. För min skull. För riskgruppernas skull. För samhällets skull.