Ledarskap


7
Feb 10

Ohly for president

Nyhetsmagasinet Fokus har intervjuat ett antal inflytelserika personer inom den röd-gröna alliansen och de förutspår nu att vänsterpartiets partiledare Lars Ohly blir socialminister, och därmed ansvarig för sjukvården, om den röd-gröna alliansen vinner valet.

Jag ska försöka undvika att låta min politiska övertygelse få allt för stort spelrum och istället försöka fånga det som jag tror (med betoning på “tror”) många politiska bedömare är överens om.

Vad skulle det innebära för välfärdssektorn om Sverige fick Lars Ohly som socialminister?

  1. Större andel av vården blir skattefinansierad, minskade egenavgifter
  2. Minskad valfrihet, större homogenitet
  3. Mindre privat, mer offentlig förvaltning
  4. Mindre nytänkande och färre reformer i välfärdssektorn
  5. Mindre forskning och utveckling, mer fokus på “här-och-nu”-verksamhet

Positivt eller negativt? Det får du själv avgöra, utifrån personliga preferenser.


30
Nov 09

Världens viktigaste svensk?

Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet, har förärats en plats på Foreign Policys lista över världens 100 mest inflytelserika personer. Rosling, som inte är lika känd här hemma i Sverige som han är i USA, blev internationellt uppmärksammad 2006 för Trendalyzer, ett statistikprogram som presenterar oerhörda mängder aktuell folkhälsostatistik på ett enkelt och lättförståeligt sätt. Programmet köptes sedemera av Google med syftet att tillgängliggöra folkhälsoinformation för alla med tillgång till internet. Rosling driver tillsammans med sin son och sonhustru stiftelsen Gapminder med missionen att förändra vår förståelse av hur världens befolkning egentligen mår. Budskapet är enkelt: vår världsbild är felaktig, det finns ingen “I-värld” och “U-värld”. Det finns inget “vi” och “dem”. Världen som den ser ut 2009 är inte densamma som den såg ut för 50-60 år sedan, men den gamla bilden lever fortfarande kvar och ställer till det för oss.

Den som inte redan har sett Roslings smått otroliga presentation från TED-konferensen 2006 bör göra det snarast. Det är 20 mycket väl investerade, och roliga, minuter.

Hans Rosling är en beundransvärt engagerad forskare och läkare. Vi behöver fler som honom.


3
Nov 09

Ledare men inte läkare

Det kanske inte kvalificerar in under kategorin “spännande”, men det är onekligen intressant att 2009 års pris för bästa verksamhetschef inom hälso- och sjukvården går till – hör och häpna – en person utan medicinsk utbildning, närmare bestämt Tomas Engström på Försvarshälsan I19 i Boden.

Det argumenteras ofta för att de enda som kan vara chefer inom hälso- och sjukvården är de som har en utbildning i medicin eller omvårdnad, alternativt de som har mycket lång erfarenhet från branschen. Årets pris visar att det påståendet är felaktigt och att en god ledare utan medicinsk utbildning mycket väl kan vara verksamhetschef i hälso- och sjukvården.

Att myten att läkare är bättre ledare fortfarande lever kvar grundar sig förmodligen i ett starkt skråtänkande och en övervärdering av den medicinska kunskapens betydelse relativt andra kunskapsområden. Visst,  den medicinska vetenskapen är hälso- och sjukvårdens centrala kunskapsbas, och kommer mest troligt att fortsätta vara det. Med det sagt går det inte att komma ifrån att dagens komplexa och avancerade sjukvård kräver mer kunskap är bara den medicinska  – framtidens ledare måste inte bara kunna fatta medicinskt riktiga beslut utan också prioritera utifrån t.ex. ekonomi, personalvård, arbetsmiljö, inflytande och utveckling. Ledare måste vara multikompetenta tusenkonstnärer, och det är dags att vi uppvärderar de kompetenser som inte tillhör den medicinska kunskapsbasen men som likväl är livsviktiga för att den svenska hälso- och sjukvården ska fungera bra.

Därmed tänkte jag öppna upp för att punktera en annan myt, nämligen att man är en bra ledare bara för att man är läkare, men det tar vi en annan gång!


17
Oct 09

Ledarskap är framgångsfaktorn

“Ett bättre ledarskap är en av våra viktigaste strategiska framtidsfrågor på sjukhuset”

- Birgir Jakobsson, sjukhusdirektör Karolinska Universitetssjukhuset, i Dagens Medicin

Så sant som det är sagt. Och det är inte bara en av de viktigaste strategiska frågorna för Karolinska Universitetssjukhuset, utan för hälso- och sjukvården i allmänhet.

Jag håller just nu på att dissikera ett antal rapporter från medieinstitutet Timbro som behandlar sjukvårdens ledarskap och kultur. Mycket intressant, om än en aning vinklat. Mer om detta mycket snart.


4
Oct 09

En lågkonjunktur till, tack!

Ingen människa med Glasgow Coma Scale score högre än 8 kan ha undgått att Sverige, och världen, befinner sig i en ekonomisk svacka. Finanskris, tätt följd av en djup lågkonjunktur. Läget är således inte helt fantastiskt och det vore konstigt om det inte märktes att det är dåliga tider. Jag tänker nu förklara varför jag tycker att vi borde vara tacksamma för den situationen och nyttja det för att utveckla samhället och välfärden, istället för att se oss som offer för en världsordning som vi inte har inflytande över.

Jag är av åsikten att system som utsätts för press är de som utvecklas bäst. Kontinuerlig press är förstås bäst, men i avsaknad av sådant så är cykliska utmaningar ett helt okej substitut. Varför? Det är bara när man utsätter ett system för press som det utvecklas enligt sin fulla potential. Detta finns det ett oändligt antal exempel på. Eftersom bloggen är fokuserad på välfärd i allmänhet och sjukvård i synnerhet är det intressant att fundera över hur dessa system fungerar när de utsätts för press. Well, nu har vi facit. Lågkonjunktur och minskad konsumtion leder till ökad arbetslöshet. Ökad arbetslöshet leder till minskade skatteintäkter för landstingen och kommunerna. Minskade skatteintäkter ger underskott i budgeten. Så långt allt naturligt, som det ska vara.

I en vettig värld skulle ledningarna för kommuner och landsting då inse att deras respektive organisationer utsätts för press och vidta åtgärder, åtgärder som syftar till att förbättra och effektivisera. Allt med syftet att kunna ge medborgarna den service de förväntar sig. I denna vettiga värld är dessa pressade situationer som lågkonjunkturen utgör ett verktyg för utveckling, ett instrument för naturligt urval. De organisationer som inte fungerar ersätts av nya. Doktriner som inte ger skattebetalarna valuta för sina pengar avskaffas och nya, bättre, införs.

Tyvärr är detta inte vad som har skett i Sverige. Våra kommuner och landsting är inte kvalificerade nog att nyttja denna utmaning som ett tillfälle att utvecklas. Istället så kastar man sig ned på golvet, skriker, sprattlar, gråter och drar storebror Borg och pappa Reinfeldt i byxbenen. Ge oss pengar, annars kommer vi att fortsätta skrika och gråta! Ge oss pengar, annars kommer sjuka människor att dö och de små barnen i skolan får inga skolböcker!

Men okej, jag är inte den som är den. Låt oss se efter hur allvarlig situationen egentligen är. Enligt Dagens Nyheter saknar alla landstingen i Sverige tillsammans, enligt prognoser, 2,5 miljarder kr. Som referens kan jag berätta att Stockholms läns landsting ENSAMT har en budget på 69 miljarder. Totalt har landstingen i Sverige budgetar på över 200 miljarder. Lite snabb matematik ger oss att landstingen saknar ca 1% i budgeten.

Någon som gråter för deras skull? Inte jag. För det första: om man har så dålig marginal i budgeten att man inte klarar ett oväntat underskott på en procent så bör man skämmas! Man behöver inte ha läst ekonomi för att inse att 4-5% är den minsta möjliga säkerhetsmarginalen man över huvud taget kan tänka sig. För det andra: Om man inte tror att man klarar av att effektivisera verksamheten i den grad att det motsvarar en procents besparing, har man förmodligen en taskig självbild på Sveriges kommuner och landsting. De antyder att de anser att verksamheten är perfekt och inte kan utvecklas vidare, och DET är ett hån.

Av denna anledning är jag inte den som gråter när sjukhus och skolor varslar. Ibland är det svåra tider, så är det bara. Riktigt orolig skulle jag bara bli om vi, trots den värsta finanskrisen och långkonjunkturen sedan 1930-talets depression, fortsatte som om inget hade hänt. Det skulle om något vara ett tecken på att stat, kommuner och landsting är helt världsfrånvända.

Nej, lite varsel är bara hälsosamt. Det påminner oss om att allt välfärden innebär kostar pengar. Skattebetalarnas pengar. Och de är inte outtömliga. Det betyder inte att jag inte känner medlidande med dem som förlorat jobbet. Mina åsikter riktar sig inte mot någon särskild person, utan snarare mot den nationella paniken och frustrationen över att man behöver varsla anställda. Det framställs ofta som något otänkbart och nästintill perverst, när det i själva verket är helt naturligt. När man inte har pengarna för att betala löner måste man avskeda, hur tråkigt det än är. Självklart är det tråkigt att vissa människor hamnar i kläm och måste avskedas, men i samhällsperspektivet bidrar dessa människor marginellt till arbetslösheten. Ur dessa människors personliga perspektiv är varsel förstås inte bra, men för samhället är det hälsosamt och en ren nödvändighet i sämre tider.

Landstingen och kommunerna borde skämmas för hur de hanterat den rådande ekonomiska situationen, och regeringen borde ha hållit emot för klagosången och inte “löst ut” kommunerna och landstingen med feta extrabidrag i miljardklassen. Kommunerna och landstingen skiljer sig nämligen inte nämnvärt från barn: om de får som de vill när de skriker, ökar sannolikheten att de kommer att skrika snart igen för att få sin vilja igenom.

UPDATE: Två av mina goda vänner och kollegor från Förbundet Unga Forskare, Daniel Langkilde och Andreas Svensson, driver sina egna bloggar och har berört ovanstående ämne vid ett flertal tillfällen. Med rationella fakta, trovärdig statistik och osviklig argumentation ifrågasätter de kommunernas och landstingens förmåga att prioritera i kristider. Läs inlägg av Daniel här och här, och av Andreas här.


1
Oct 09

Klantiga Karolinska

Karolinska Universitetssjukhuset gör det igen

Karolinska Universitetssjukhuset, ett av Sveriges största och mest framstående sjukhus, har gjort bort sig igen. 250 patienter har smittats med den antibiotikaresistenta tarmbakterien VRE p.g.a. bristfälliga rutiner och kontroller. Detta är bara ytterligare en händelse i raden av flera som visar att något inte står rätt till med svensk sjukvårds kronjuvel. Det går självklart att argumentera att risken för dylika utbrott är större på ett högspecialiserat sjukhus som Karolinska som vårdar många svårt sjuka patienter. Samtidigt ska man ha i åtanke att sjukhuset har mer resurser än något annat och borde vara det som har bäst förutsättningar att hantera just denna typ av utmaningar.

Jag avundas inte chefläkaren Stefan Engqvist och sjukhusdirektören Birgir Jakobssons uppgift att vända utvecklingen. Men det måste ske, och det snart, om inte patienterna ska bli (mer) lidande. Värt att notera att detta verkligen inte är en situation unik för Karolinska Universitetssjukhuset. Många av landets universitetssjukhus har allvarliga problem med kraftiga underskott, bristande ledarskap, dålig arbetsmiljö och svåra brister i rutinerna. De som  förmodligen synts mest i problemsammanhang utöver Karolinska är Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg, Universitetssjukhuset MAS i Malmö och Universitetssjukhuset i Lund.

Det är beklämmande att den svenska sjukvårdens kärna missköts så. Universitetssjuhusen är komplexa verksamheter som kräver en tydlig struktur och ett kompetent ledarskap. Det är tydligt att detta saknas på flera av landets universitetssjukhus och detta drabbar i slutändan patienterna, som betalar med sin hälsa, och svenska medborgare i form av ökat skattetryck.

Med det sagt vill jag understryka att Karolinska även gör många saker bra, och jag kritiserar inte enskilda anställdas insats. Hos personalen finns, som överallt i vården, ett varmt engagemang och en omtanke om patientens bästa. Systemfel måste emellertid bekämpas, och det kraftfullt.

Läs mer om Karolinska Universitetssjukhusets utmaningar:

Läkartidningen: Karolinska har sämst arbetsmiljö
Läkartidningen: Ledningen får bottenbetyg
Läkartidningen: Karolinska måste spara 450 miljoner kr om året
Dagens Medicin: Karolinskas överbeläggningar ett hot mot säkerheten
Dagens Medicin: Vården på Karolinska dyrast
Dagens Nyheter: Socialstyrelsen kritiserar Karolinska


30
Sep 09

Apropå “läkarbristen”

På bussen hem från kvällskursen i vetenskapligt skrivande på KI igår hamnade jag i en diskussion om läkarbristen. Den som brukar se Uppdrag granskning med den smått hetsige och emotionelle programledaren Janne Josefsson har säkert inte undgått att höstens programserie inleddes med två avsnitt om effekterna av läkarbristen på sjukvården. Den som missat programmen kan se dem via SVT:s utmärkta TV on demand-tjänst SVT Play. Hur som helst: programmen handlar om att Sverige beräknas få en snabbt växande brist på läkare, särskilt specialister i allmänmedicin (eftersom vi i Sverige har tagit beslut om att kraftigt expandera primärvården, mer om detta i senare inlägg). Josefsson och hans hejdukar argumenterar ivrigt för att vi utbildar för få läkare i Sverige och att för många av de läkare som finns på arbetsmarknaden väljer att arbeta för bemanningsföretag för att försörjningen av den offentliga sektorn ska fungera.

Det finns många anledningar att inte ta för hårt på dokumentärprogrammets domedagsprofetior. De utgår från att behovet av läkare kommer att fortsätta öka, och detta är inte förenligt med de ekonomiska ramarna för den svenska välfärden. Vi har helt enkelt inte råd med fler läkare, även om vi skulle vilja ha det.

Svensk välfärd kostar idag drygt 9% av BNP. Denna andel är emellertid snabbt växande, mycket p.g.a. av dyrare behandlingar, läkemedel och ett ökat krav på service från vårdkonsumenterna. Trots denna kostnadsökning finns ingen möjlighet att i motsvarande omfattning höja skatterna. Det skulle innebära en ökning i totalt skattetryck på ca 30% över de kommande 30 åren (oavsett partifärg tror jag att vi kan vara överens om att det inte är önskvärt). Beräkningarna bakom detta är för omfattande för att redovisa här, men jag kommer i framtida inlägg att förklara den ekonomiska kalkylen som ligger bakom.

Slutsats: vården måste bli billigare, eller åtminstone ligga kvar på dagens kostnadsläge. Allt annat kräver antingen höjda skatter, höjda egenavgifter eller effektiviseringar.

En klok klasskompis uttryckte det föredömligt enkelt: “Om vi effektiviserar vården minskar behovet av läkare, och således borde läkarbristen kunna förhindras, eller åtminstone mildras”. Och det är precis detta som, oundvikligen, är på väg att hända. Sjukvården har nått budgettaket och nu finns inget annat att göra än att effektivisera. Effektiviseringar borde rimligtvis leda till att behovet av personal går ned, och därmed suget efter läkare.

Det finns fler anledningar till varför vi inte ska oroa oss för mycket för en eventuell läkarbrist. De sparar jag dock till framtida inlägg (eller till er läsares kommentarer)!


29
Sep 09

Vadå IT? Det är inget för sjukvården!

Navet i behandlingen av en patient i sjukvården är journalen. Det är där alla viktiga händelser och åtgärder nedtecknas. Med hjälp av journalen kan vårdpersonal som inte känner patienten sedan tidigare hålla sig uppdaterade om vad som hänt och vad som är planerat inför framtiden. Tack vare journalen minskar risken att viktiga saker glöms bort. Förr i tiden (men det är faktiskt inte mer än ca 10 år sedan) var alla journaler pappersbaserade. Om patienten flyttade var mappen med journalen tvungen att följa med. Med datorernas intåg under 1990-talet digitaliserades journalerna och det förutspåddes att informationsrevolutionen skulle nå även sjukvården. Patientjournalen skulle kunna följa patienten var den än behagade befinna sig. All vårdpersonal som behandlade patienten, oavsett om det var på sjukhus i Stockholm, vårdcentral i Arvidsjaur eller rehabiliteringsklinik i Lund, skulle få möjlighet att snabbt och enkelt kunna lära sig om patienten och dennes sjukhistoria.

Att denna vision inte blev verklighet är rätt uppenbart.Inte ens alla vårdgivare i Stockholm har samma journalsystem. Karolinska Universitetssjukhuset har Take Care, medan Danderyds sjukhus och Södersjukhuset har Melior. Dessa är inkompatibla. Och vårdcentralerna ska vi inte ens börja tala om. Vissa har anpassat sina system efter det närmaste akutsjukhuset, men det gäller långt ifrån alla. Vilka effekter detta har för vården är omöjligt att överblicka men det krävs inte mycket fantasi för att inse att detta är både kostnadsineffektivt och rent utsagt farligt för patienterna.

Flera försök har gjorts att få sjukvården att välja samma journalsystem. 2007 gav Stockholms läns landsting (SLL) upp försöken med sitt hitintills största projekt, Gemensam vårddokumentation (GVD). Projektet stupade på att det inte gick att samordna alla brukares olika krav och önskemål. SLL gav som tur var inte upp där. Man försökte härnäst att få åtminstone de stora akutsjukhusen att välja samma system genom att låta dem använda Karolinska Universitetssjukhusets system Take Care, som upphandlades under 1990-talet. En konkurrerande tillverkare överklagade emellertid SLL:s beslut att använda Take Care med hänvisning till att landstinget borde göra en ny upphandling där alla tillverkare av journalsystem har rätt att medverka i budgivningen. Nu är det klart att Länsrätten ger företaget rätt. Landstinget kontrar med att överklaga, kan man läsa om i Dagens medicin.

Oavsett hur denna affär slutar så är en sak klar: Stockholm behöver ett gemensamt journalsystem. Sverige behöver ett gemensamt journalsystem! Det är uppenbart att detta inte kommer att bli aktuellt inom överskådlig tid och jag är mycket nyfiken på varför, när vinsterna av en sådana samordning är så uppenbara ur både patienternas och landstingets perspektiv. Landstingens paraplyorganisation, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) borde ta krafttag för att lösa denna fråga. Det är pinsamt att vi fortfarande hanterar journalerna på i princip samma sätt nu som för 50 år sedan. Det är dags för sjukvården att ta steget in i informationssamhället!

Detta ämne är något som jag garanterat kommer att komma tillbaka till när jag vet mer.


26
Sep 09

Tänkvärda teman

Det händer mycket just nu och jag tänkte försöka bena upp de hetaste och viktigaste trenderna under hösten. Detta är de teman jag kommer att inrikta mig på att göra en översyn av under den närmaste tiden.

  • Vinster i vården
  • Vårdval – värt att vänta på valfriheten?
  • Driftsformer för hälso- och sjukvård – privat vs. offentligt vs. public-private partnership
  • Landstingen vs. regioner
  • Juridikens intåg i medicinen – “kommer Sverige att bli som USA?”

Har du som läsare önskemål på vad jag ska ta upp? Skriv till mig.


26
Sep 09

Vad ska vi med den här bloggen till?

Det här med att blogga är inte något självklart. Jag är ganska luttrad efter uppdrag för ingenjörstidningen teknik360.se och som bloggande ordförande för Förbundet Unga Forskare men det känns ändå rätt vanskligt att ge sig ut i “bloggosfären” med en ny kreation. För att det ska framstå tydligt vad detta är för blogg, varför den nu kommer till liv och hur den kommer att utvecklas tänkte jag ge läsaren en kort introduktion.

Jag är läkarstudent och har som sådan ett grundmurat intresse för människors hälsa och välmående. Trots att Sverige är ett av världens rikaste länder finns det fortfarande människor som lider. Det kan handla om allt från en aggressiv, malign cancertumör till en depression. Vi kan och bör göra mer för dessa människor. Inom den medicinska vetenskapen diskuteras det ofta om enskilda sjukdomar, enskilda behandlingar, enskilda patienter. Det talas mycket sällan om verkligheten i helikopterperspektiv. Hur tar vi egentligen hand om människor i Sverige och världen idag? Hur ser vår hälso- och sjukvård ut, och hur är den organiserad? Hur är förutsättningarna för att förbättra människors hälsa? Detta perspektiv är inte något som saknas bara i läkarutbildningen. Det lyser generellt med sin frånvaro i samhällsdebatten.

Syftet med denna blogg är att utveckla min egen (och förhoppningsvis eventuella läsares) kunskap om och insikt i de viktiga frågor som hälso- och sjukvård, välfärd och folkhälsa utgör. Jag har för avsikt att belysa intressanta händelser, dissikera problem och vända på invanda tankesätt kring hur vi kan säkerställa att vi har en frisk och lycklig befolkning. Detta är i mångt och mycket ett experiment och en arena för provtänkande, och jag vill därför uppmuntra läsare att ge mig feedback, under förutsättning att den är av konstruktiv karaktär.

Nu kör vi!