
Ingen människa med Glasgow Coma Scale score högre än 8 kan ha undgått att Sverige, och världen, befinner sig i en ekonomisk svacka. Finanskris, tätt följd av en djup lågkonjunktur. Läget är således inte helt fantastiskt och det vore konstigt om det inte märktes att det är dåliga tider. Jag tänker nu förklara varför jag tycker att vi borde vara tacksamma för den situationen och nyttja det för att utveckla samhället och välfärden, istället för att se oss som offer för en världsordning som vi inte har inflytande över.
Jag är av åsikten att system som utsätts för press är de som utvecklas bäst. Kontinuerlig press är förstås bäst, men i avsaknad av sådant så är cykliska utmaningar ett helt okej substitut. Varför? Det är bara när man utsätter ett system för press som det utvecklas enligt sin fulla potential. Detta finns det ett oändligt antal exempel på. Eftersom bloggen är fokuserad på välfärd i allmänhet och sjukvård i synnerhet är det intressant att fundera över hur dessa system fungerar när de utsätts för press. Well, nu har vi facit. Lågkonjunktur och minskad konsumtion leder till ökad arbetslöshet. Ökad arbetslöshet leder till minskade skatteintäkter för landstingen och kommunerna. Minskade skatteintäkter ger underskott i budgeten. Så långt allt naturligt, som det ska vara.
I en vettig värld skulle ledningarna för kommuner och landsting då inse att deras respektive organisationer utsätts för press och vidta åtgärder, åtgärder som syftar till att förbättra och effektivisera. Allt med syftet att kunna ge medborgarna den service de förväntar sig. I denna vettiga värld är dessa pressade situationer som lågkonjunkturen utgör ett verktyg för utveckling, ett instrument för naturligt urval. De organisationer som inte fungerar ersätts av nya. Doktriner som inte ger skattebetalarna valuta för sina pengar avskaffas och nya, bättre, införs.
Tyvärr är detta inte vad som har skett i Sverige. Våra kommuner och landsting är inte kvalificerade nog att nyttja denna utmaning som ett tillfälle att utvecklas. Istället så kastar man sig ned på golvet, skriker, sprattlar, gråter och drar storebror Borg och pappa Reinfeldt i byxbenen. Ge oss pengar, annars kommer vi att fortsätta skrika och gråta! Ge oss pengar, annars kommer sjuka människor att dö och de små barnen i skolan får inga skolböcker!
Men okej, jag är inte den som är den. Låt oss se efter hur allvarlig situationen egentligen är. Enligt Dagens Nyheter saknar alla landstingen i Sverige tillsammans, enligt prognoser, 2,5 miljarder kr. Som referens kan jag berätta att Stockholms läns landsting ENSAMT har en budget på 69 miljarder. Totalt har landstingen i Sverige budgetar på över 200 miljarder. Lite snabb matematik ger oss att landstingen saknar ca 1% i budgeten.
Någon som gråter för deras skull? Inte jag. För det första: om man har så dålig marginal i budgeten att man inte klarar ett oväntat underskott på en procent så bör man skämmas! Man behöver inte ha läst ekonomi för att inse att 4-5% är den minsta möjliga säkerhetsmarginalen man över huvud taget kan tänka sig. För det andra: Om man inte tror att man klarar av att effektivisera verksamheten i den grad att det motsvarar en procents besparing, har man förmodligen en taskig självbild på Sveriges kommuner och landsting. De antyder att de anser att verksamheten är perfekt och inte kan utvecklas vidare, och DET är ett hån.
Av denna anledning är jag inte den som gråter när sjukhus och skolor varslar. Ibland är det svåra tider, så är det bara. Riktigt orolig skulle jag bara bli om vi, trots den värsta finanskrisen och långkonjunkturen sedan 1930-talets depression, fortsatte som om inget hade hänt. Det skulle om något vara ett tecken på att stat, kommuner och landsting är helt världsfrånvända.
Nej, lite varsel är bara hälsosamt. Det påminner oss om att allt välfärden innebär kostar pengar. Skattebetalarnas pengar. Och de är inte outtömliga. Det betyder inte att jag inte känner medlidande med dem som förlorat jobbet. Mina åsikter riktar sig inte mot någon särskild person, utan snarare mot den nationella paniken och frustrationen över att man behöver varsla anställda. Det framställs ofta som något otänkbart och nästintill perverst, när det i själva verket är helt naturligt. När man inte har pengarna för att betala löner måste man avskeda, hur tråkigt det än är. Självklart är det tråkigt att vissa människor hamnar i kläm och måste avskedas, men i samhällsperspektivet bidrar dessa människor marginellt till arbetslösheten. Ur dessa människors personliga perspektiv är varsel förstås inte bra, men för samhället är det hälsosamt och en ren nödvändighet i sämre tider.
Landstingen och kommunerna borde skämmas för hur de hanterat den rådande ekonomiska situationen, och regeringen borde ha hållit emot för klagosången och inte “löst ut” kommunerna och landstingen med feta extrabidrag i miljardklassen. Kommunerna och landstingen skiljer sig nämligen inte nämnvärt från barn: om de får som de vill när de skriker, ökar sannolikheten att de kommer att skrika snart igen för att få sin vilja igenom.
UPDATE: Två av mina goda vänner och kollegor från Förbundet Unga Forskare, Daniel Langkilde och Andreas Svensson, driver sina egna bloggar och har berört ovanstående ämne vid ett flertal tillfällen. Med rationella fakta, trovärdig statistik och osviklig argumentation ifrågasätter de kommunernas och landstingens förmåga att prioritera i kristider. Läs inlägg av Daniel här och här, och av Andreas här.