Politik « Care of Lundberg

Politik

När två sjukhus blir ett

effektivitet, det att vara effektiv; inom ekonomin: förhållandet mellan investering i en verksamhet och verksamhetens resultat.

-NE.se

I jakten på effektiviseringsvinster i sjukvården har de senaste åren allt fler stora och små sjukhus slagits samman. Det kanske mest kända exemplet är sammanslagningen mellan förra rikshospitalet Karolinska Sjukhuset i Solna och Huddinge Universitetssjukhus år 2004. Två av Sveriges största sjukhus skulle bli tillsammans ännu större, och mycket pengar skulle sparas. Genom skalfördelar, d.v.s. principen att det är billigare att bedriva verksamhet på stor skala, skulle Karolinska-Huddingefusionen bli en lönsam affär för landstinget. Men hur blev det egentligen? Blev det billigare och bättre efter fusionen? Nu, sex år efteråt, kanske vi kan börja ana resultaten.

Civilekonomen och managementforskaren Soki Choi har i sin doktorsavhandling vid Karolinska Instiutets Medical Management Center studerat sammanslagningen av sjukhus, och då särskilt Karolinska-Huddingefusionen. Hon uttalar sig exklusivt i Läkartidningen:

“När det gäller sjukhusfusioner anser dock Soki Choi att dessa genomförs för ofta, och många gånger av fel anledningar.

– Fusion efter fusion, data efter data visar att man faktiskt inte uppnår de uppsatta målen för en fusion, varken ekonomiskt eller i vårdkvalitet. I näringslivet ser vi att tre av fyra fusioner är misslyckade. I sjukvården kan vi dra det ännu längre. Det verkar som om många bara följer en trend. Men en trend är inget tillräckligt skäl för att göra en sådan genomgripande förändring, som rör så många, både patienter och personal.

– Däremot kan det i ett långsiktigt perspektiv finnas gynnsamma effekter av fusioner för forskning och utveckling, vilket återstår att se.”

Det finns flera andra exempel på fusioner, bl.a. den av i princip hela Göteborgs sjukvård till den gigantiska vårdapparaten Sahlgrenska Universitetssjukhuset och det splitternya Skånes Universitetssjukhus, resultatet av sammanslagningen mellan Universitetssjukhuset i Lund och Universitetssjukhuset MAS i Malmö. Hur kommer det sig att det blivit så vanligt med sammanslagningar, trots att forskningen idag inte kan peka på några vinster? Jag tror forskningen pekar på en mycket viktig slutsats: vi måste ifrågasätta om fusioner verkligen är det bästa sättet att effektivisera sjukvården och välfärden.

Politik / Sjukvård / Välfärd — 1 Comment
10
May 10

Vinster i vården

Efter ett långt uppehåll tänkte jag försöka komma igång så smått igen. Det finns så mycket spännande att skriva att jag inte kan hålla mig längre!

Den som följer bloggen vet att jag tidigare skrivit om vinster i välfärden, och då särskilt i vården. Jag har ifrågasatt varför många är så kategoriskt emot vinster i vården, med känsloargument som huvudsaklig grund. Turligt nog har detta ifrågasatts från fler håll den sista tiden och det är inte så länge sedan till och med den socialdemokratiska rörelsen beslutade sig för att acceptera viss vinst i välfärdsverksamhet i privat regi. Bra tänkt! Kvaliteten i vården måste vara det viktigaste, INTE förvaltningsformen. Om vården blir lidande av privat förvaltningsform, eller det finns goda skäl att tro det kan bli så, kan man ifrågasätta att låta privata aktörer bedriva välfärdsverksamhet i det offentligas regi. Inte annars.

Två argument man ofta stöter på hos de som argumenterar mot privat driven välfärd är att “det offentliga är bättre på att driva välfärdsverksamhet” och “det offentliga har alltid medborgarnas bästa för ögonen och inte profiten”. Det första argumentet tänker jag inte ens bemöda mig att bemöta. Det finns hur många exempel som helst på att privata alternativ är minst lika bra, eller bättre, än offentligt drivna verksamheter. Det andra argumentet är däremot mycket intressant: man förutsätter att politikerna sätter medborgarnas bästa främst. Alltid. Och det tror jag är bullshit. I Dagens samhälle intervjuas Carola Lemne, f.d. VD för Danderyds sjukhus (för övrigt sjukhuset där jag är stationerad):

“– Det talas alldeles för mycket om vinster i vården i stället för om slöseriet, säger hon och förklarar även att landstingen tyngs av chefsproblem. Hög chefsomsättning, en otydlighet i ansvar för ekonomiska underskott och en inbyggd oenighet i form av ledning från politiskt sammansatta nämnder.

“I stället för att stötta sin chef och en långsiktig utveckling ägnar sig ledamöter [i landstingens styrelser, nämnder och ledningsgrupper, Anders anm.] ibland åt att bekämpa varandra.”

Politikerna använder sjukvården som en arena för sin interna maktkamp, och det är uppenbart vilka som är förlorarna: konsumenterna av välfärd, d.v.s. vi medborgare. Att anta att offentligt driven verksamhet är mer “godhjärtad” är att göra det hela lite för enkelt för sig.

Med det sagt finns det andra problem med övergången från offentligt till privat, nämligen att offentlig verksamhet som säljs ut till privata aktörer oftast säljs lite väl billigt. Och det är förstås ett problem. Svenska Dagbladet skriver intressant om ämnet.

Folkhälsa / Politik / Välfärd — No Comments
9
Apr 10

Välfärdens framtida finansiering (igen)

En av mina käpphästar är frågan om hur välfärdens ska finansieras i framtiden. Att de resurser som finns idag inte räcker till har, i mina ögon, varit uppenbart länge. Nu har denna bild bekräftats av en grupp politiker inom Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). En grupp bestående av tunga representanter från alla sjuk riksdagspartierna är ense om att framförallt två faktorer påverkar kostnaden:

1) Vi blir allt äldre, vilket innebär att vi hinner vara sjuka längre. Äldre är dessutom samhällets största sjukvårdskonsumenter. Detta ökar samhällets kostnader för hälso- och sjukvård.

2) Vi medborgare ställer allt större krav på välfärden. Kortare köer, bättre resultat, professionellare bemötande. Allt detta kostar.

Så hur ska då framtidens välfärd finansieras? Vi pratar om en kostnadsökning på ca 1% varje år.

Politikergruppen har gått igemom olika alternativ och funnit att inget av dem räcker till. Svaret kan bli en kombination av allt: fler arbetade timmar, ökad effektivitet, högre avgifter, mer privatisering och vissa skattehöjningar,

Med detta tar enigheten slut inom politikergruppen, där det finns olika uppfattningar om vad som bör göras. Men här finns nu en gemensam verklighetsbild som innebär att välfärden kommer att kosta alltmer – och att ingen kan springa från notan.

- DN.se

Är det inte dags att bli överens snart? Detta är knappast ett problem som löses över en natt,eller under en mandatperiod för den delen.

UPDATE

Läs mer om hur de olika partierna ser på frågan här.

Politik / Välfärd — No Comments
19
Mar 10

skIT?

Unga Forskares årsmöte Riksstämman ska precis börja i Lund och jag avgår som förbundsordförande efter mer än fem år i organisationen. Jag kan emellertid inte låta bli att tipsa om denna läsvärda kommentar från Thorbjörn Larsson, VD för Vårdvalsstiftelsen:

Man kan i princip åka tåg genom hela Europa och tala i telefon hela tiden oavbrutet utan att märka hur nätverket av teleoperatörer hakar i varandra. Vi tycker det är självklart att nästan överallt i världen kunna mata in vårt bankomatkort i en automat och kunna ta ut pengar. Men vi har mycket svårt att skapa ett patientsystem i Sverige som gör att patientinformationen är lätt att överföra mellan alla inblandade aktörer. Rent tekniskt är det förstås möjligt, men av någon anledning gör vi det inte. Om det är den svenska modellens fel eller oviljan att låta oss patienter få den makt vi borde ha är oklart.

Att något borde göras torde vara självklart. Vem tar ansvaret? Man kan tänka sig att detta ärende skulle kunna hanteras på såväl politiker- som tjänstemannanivå. I dagsläget verkar dock ingen göra något, och i slutänden är det förstås patienterna som betalar med sin hälsa och vi medborgare med våra skattepengar.

Politik / Sjukvård / Välfärd — No Comments
10
Mar 10

Sjukvården blöder mer än patienterna

Det var inte mer än några månader sedan anrika Universiktssjukhuset i Lund och minst lika välkända Universitetssjukhuset MAS i Malmö slogs ihop med besparingar i siktet. Enorma årliga underskott skulle vändas till nollresultat.

Nu skärps sparkraven ytterligare. 450 miljoner ska sparas på en budget på 10 miljarder. 4,5% av sjukhusets budget ska alltså bantas bort i ett svep.

– Det finns ingen möjlighet att vi klarar detta med den personalstyrka vi har i dag, säger den biträdande sjukhuschefen Barbro Hallén Sjöberg till Skånska Dagbladet.

När inte ens sjukhusledningen försöker låtsas att det ska gå är det illa. Och detta problem är knappast isolerat till Skånes universitetssjuhus. Liknande sparkrav finns på Karolinska, Sahlgrenska och i Sundsvall-Härnösand, för att nämna några exempel. Något radikalt måste göras i den svenska hälso- och sjukvården. Dagens system fungerar uppenbarligen inte. En ny modell måste till, och jag är övertygad om att den innefattar 1) massiva effektiviseringar och 2) en helt ny prinip för välfärdens finansiering. Den politiker som vågar ta första steget mot en långsiktig lösning kommer att vara min idol för all framtid. Men nej, jag kommer tyvärr att förbli besviken. Att föreslå de förändringar som krävs vore politiskt självmord. För att lyckas imorgon måste vi investera idag. För att bli fin, måste man lida pin, som man brukar säga. Var är de politiska martyerna när vi behöver dem som bäst?

Politik / Välfärd — 4 Comments
20
Feb 10

Den irrationella rädslan för vinst

Den trogne Care of Lundberg-läsaren vet att jag tidigare berört ämnet om sjukvårdens förvaltningsform. Ska sjukvården förvaltas privat? Offentligt? Genom privata-offentliga partnerskap? Observera att denna är skild från frågan om vårdens finansiering. Jag syftar på vård som beställs och betalas av det offentliga. Frågan är istället – vem ska utföra vården?

Thorbjörn Larsson, präst, VD i vårdvalsstiftelsen och gästblogare på Dagens Medicin har varit på studiebesök i den indiska sjukvården och sammanfattar utifrån detta läget i Sverige på ett bra sätt:

Det är utan tvekan fascinerande att komma till ett land med 1,2 miljarder människor där så många talar utmärkt engelska. Där 5,4 procent av BNP går till sjukvård och 60 procent av landets budget går till försvaret. Men allra mest intressant, åtminstone för mig, är det faktum att 77 procent av sjukvården är privat och så vitt vi kunnat förstå så här långt är detta inte ett problem vare sig för praktiker eller politiker. Och det är just detta som just nu väcker mycket uppmärksamhet och frågor. Vi som lever i en miljö där alla privata initiativ för det mesta möts med misstänksamhet och där det alltid är möjligt att föra en vulgärdiskussion om vinst. Betänk att det i både Uppsala och Stockholm finns landstingsdrivna företag/enheter som säljer sjukvård utomlands med vinst. Bra, tycker jag, samtidigt som det är ett ganska avancerat uttryck för dubbelmoral särskilt som dessa enheter tillkom under en period med socialdemokratiskt styre. Samma sak gäller hela materialförsörjningen inom sjukvården, företaget som säljer magnetkameran både kan och måste göra vinst medan organisationen som använder densamma inte får göra vinst.

Varför är det fel att göra vinst i vården? Vad avgör vad man får göra vinst på? Jag försöker förflytta mig in i Lars Ohlys tankevärld och låtsas att jag ideologiskt sett är emot vinster i vården. Och visst, jag kan självklart förstå att det finns människor med annan ideologi än mig. Jag kan förstå att det finns dem som vill förbjuda vinster i vården utan närmare argumentation. För att de tror på det. Men, och det är ett viktigt men; hur kommer det då sig att man tillåter att entreprenören som städar sjukhusen går med vinst? Hur i hela helgoland kan man acceptera att Sodexho, som levererar mat till flera stora Stockholmssjukhus, går med vinst? Och hur man kan tillåta att medicinteknikföretagen som säljer magnetkameror, operationsrobotar och labbutrustning går med vinst. För mig går det inte riktigt ihop, och jag skulle gärna vilja att någon förklarade det för mig.

Om detta fungerar i ett land med 1,2 miljarder innevånare hur kan det då komma sig att det är så svårt med privat sjukvård i Sverige? Tänk om hela vår retorik omkring motsättningen mellan offentlig kontra privat sjukvård är en fiktion. Eller tänk om föredragshållaren, en kvinnlig professor, har rätt när hon påpekar att vad sjukvården behöver är entreprenörer inte förvaltare.

Den sista poängen är mycket viktig. Och faktum är att jag är rätt övertygad av att vi får fler entreprenörer om vi öppnar upp för privata aktörer i den svenska välfärden.

Folkhälsa / Politik / Sjukvård / Välfärd — 3 Comments
18
Feb 10

Bättre läkemedel? Nej tack…

Jag har tidigare skrivit om att kostnaderna för sjukvården, och välfärden i allmänhet, ökar snabbt. Snabbare än BNP, kan man konstatera. Vad är det då som kostar mer? Ja, en av de viktiga orsakerna till kostnadsökningen är vår läkemedelsförbrukning. Vi konsumerar mer läkemedel än någonsin. Och dyrare läkemedel. Med den medicinska utvecklingen följer ständigt nya, förbättrade läkemedel som förbättrar hälsan effektivare, med färre biverkningar och enklare användning. Till denna grupp av läkemedel hör framförallt kemisk cancerbehandling och biologiska läkemedel för reumatiska sjukdomar. Och de nya läkemedelen är verkligen fantastiska – patienter med reumatoid artrit som förut inte kunnat använda sina händer eller armar kan nu i princip helt återgå till sin vanliga livsstil. Samhället däremot, går på knäna.

I en ny rapport från Apoteket visas det att läkemedelskostnaderna bara i år ökade med ca 1 miljard kronor. Som referens låg Sveriges totala statsbudget för 2007 på 938 miljarder kronor. Således står bara själva ökningen för ca en promille av Sveriges stadsbudget! Inser du hur mycket detta är?

En färsk sammanställning från Apotekens Service AB visar att försäljningen i definierade dygnsdoser ökade med 0,9 procent mellan 2008 och 2009. Mätt i pengar ökade försäljningen med 2,6 procent, från 34,2 till 35,1 miljarder kronor.

Att totalkostnaden ökar snabbare än totalvolymen betyder att övergången till nya och dyrare läkemedel fortsätter, skriver Apotekens Service AB i ett pressmeddelande.

Detta är ett enormt problem och något måste göras åt det. Snarast.

Stockholms Läns Landsting gör ett försök med ett nytt utspel om att sjukhusen ska få stå för delar av läkemedelsnotan. Personligen är jag nog lite skeptisk till förslaget, men all heder till SLL för att man försöker ta tag i frågan! Att bara höja skatterna år, efter år, efter år för att finansiera kostnadsökningar i välfärden är helt enkelt inte en långsiktigt acceptabel lösning.

Ledarskap / Politik / Sjukvård / Välfärd — 2 Comments
7
Feb 10

Ohly for president

Nyhetsmagasinet Fokus har intervjuat ett antal inflytelserika personer inom den röd-gröna alliansen och de förutspår nu att vänsterpartiets partiledare Lars Ohly blir socialminister, och därmed ansvarig för sjukvården, om den röd-gröna alliansen vinner valet.

Jag ska försöka undvika att låta min politiska övertygelse få allt för stort spelrum och istället försöka fånga det som jag tror (med betoning på “tror”) många politiska bedömare är överens om.

Vad skulle det innebära för välfärdssektorn om Sverige fick Lars Ohly som socialminister?

Större andel av vården blir skattefinansierad, minskade egenavgifter
Minskad valfrihet, större homogenitet
Mindre privat, mer offentlig förvaltning
Mindre nytänkande och färre reformer i välfärdssektorn
Mindre forskning och utveckling, mer fokus på “här-och-nu”-verksamhet

Positivt eller negativt? Det får du själv avgöra, utifrån personliga preferenser.

Politik / Utbildning — 2 Comments
4
Feb 10

AT + Läkarprogrammet = Läkarprogrammet 2.0?

Det har länge diskuterats att den svenska läkarutbildningens utformning är något av en abnormitet. På 70-talet infördes dagens struktur med akademisk läkarutbildning -> Allmäntjänstgöring (AT). Som bekant så är en läkare utan legitimation, som man får efter fullgjord AT, inte en fullvärdig läkare. Samtidigt ska läkarprogrammet vara en yrkesutbildning med en yrkesexamen. Detta går inte riktigt ihop, vilket bekräftas om man blickar ut över Europa och resten av världen. Där är de flesta läkarutbildningarna sex år inklusive AT. Efter dessa sex år är man således fullvärdig läkare, och kan gå vidare till specialisttjänstgöring.

Enligt EU:s direktiv för yrkeskvalifikationer ska läkares grundutbildning omfatta minst sex års studier. Det kravet lever den svenska fem och ett halvt år långa medicinska grundutbildningen inte upp till, något som EU-kommissionen vid flera tillfällen påmint den svenska regeringen om.

- Läkartidningen

Detta är inte bara en fråga om att Sverige skiljer sig från omvärlden och besväret för läkarstudenter att få ut examen – det handlar framförallt om den styvmoderliga behandling AT får och de effekter det medför. De medicinska fakulteterna ansvarar som bekant för läkarutbildningen, och landstingen för specialistutbildning (ST). För AT är däremot ansvaret delat, vilket lett till stora (och icke acceptabla) lokala och regionala skillnader. Detta har bl.a. understrukits av Medicine Studerandes Förbund, Läkarförbundets studerandeorganisation.

Således har det länge, i många olika instanser och vid olika tillfällen, diskuterats hur Sverige ska anpassa sig efter omvärlden och skapa en modern läkarutbildning. Nu verkar det som att det äntligen rör på sig. Utbildningsdepartementet funderar på att eventuellt se över det svenska systemet för läkarutbildningen.

AT last, säger jag.

Folkhälsa / Politik / Sjukvård / Välfärd — 3 Comments
14
Dec 09

Läkemedelsföretagen gräver sin egen grav

Läkemedelsbranschen har länge dragits med lite av en skamstämpel. Big pharma, de stora och mäktiga läkemedelsbolagen, ses av många som ondskefulla. Hur kommer det sig, när företagens verksamhet trots allt bidrar till att rädda miljontals människors liv och göra ytterligare hundratals miljoner friskare? Borde inte läkemedelsföretagen vara världens populäraste företag? Förklaringen till impopulariteten beror nog till stor del på nedanstående faktorer:

1) Avsaknad av transparens. Läkemedelsbranchen är oerhört konkurrensutsatt och tävlandet mellan de olika företagen handlar ofta om liv och död. För att inte riskera att patent och andra företagshemligheter läcker ut håller företagen så mycket som möjligt hemligt. Det är förstås tillgängligt för myndigheter, men denna information når mycket sällan ut till den vanlige medborgaren.

2) Profithunger i en bransch där profit är fult. Läkemedelsföretagen har samma mål som alla andra företag – att tjäna pengar till sina ägare. Att tjäna pengar i ett företag är vanligtvis föga kontroversiellt, men många anser att läkemedelsföretagen tjänar pengar på utsatta människor. Och det är förstås sant – deras affärsidé bygger på att rädda människors liv och förbättra hälsa.

3) Desperation och fula tricks. Det händer då och då att företagen fuskar, lurar systemet eller gör något annat som de egentligen inte borde. Förmodligen är dessa överträdelser inte värre än i andra branscher, men uppmärksamheten när det sker i läkemedelsbranschen är ofta mycket större. Det anses “fulare” att fuska när det gäller läkemedel. Detta fenomen rapporteras det om i Dagens Nyheter så sent som idag, nämligen att generikaföretag nyttjar ett tekniskt kryphål i den statliga läkemedelssubventionen för att tjäna extra pengar. “Det är rena skojarbranschen” säger en patient som tidningen intervjuat.

Jag resonerar enligt följande om ovanstående:

1) Transparens är oerhört viktigt, och det kan förstås bli bättre. Myndigheterna som kontrollerar industrin måste ha det mandat de behöver för att kunna kontrollera och granska läkemedelsindustrin. Det kommer förmodligen aldrig att fungera om inte företagen själva samarbetar – det krävs med andra ord incitament. T.ex. riktigt, riktigt hårda straff för den som inte sköter sig.

2) Företag måste få tjäna pengar, annars är det inte företag. För den som av idealistiska skäl är emot att man får tjäna pengar på människors ohälsa borde förespråka att staten tar över all utveckling, produktion och distribution av läkemedel. Denna lösning tror jag inte på. En av de viktigaste anledningarna till att sjukvården idag har så fantastiskt många bra läkemedel är att massor av olika läkemedelsföretag konkurrerar, tävlar och kämpar för att hela tiden bli bättre. Betydelsen av konkurrens är ovärderlig. Mångfalden blir dessutom större än med en enda statlig myndighet, och mångfald gynnar som bekant kreativitet. Det måste gå att tjäna pengar på att utveckla läkemedel, annars kan vi glömma att få många nya läkemedel! Med det sagt så håller jag med om att företagen inte ska kunna tjäna oskäligt mycket. Där handlar det om såväl striktare kontroll och bättre regelverk som en kulturförändring från branschens sida (se nedan).

3) Om läkemedelsindustrin vill undvika att vara onskans lakejer i samhällets ögon måste de själva ta ansvar för att försöka minska fusket. Hur det ska ske är förstås ingen lätt nöt att knäcka, men jag kan tycka att det borde ligga i industrins eget intresse att så sker. Kanske ett branschråd med huvuduppgift att främja en kulturförändring i branschen?

Detta tål att tänkas vidare på och jag är övertygad om att jag kommer att återvända till detta ämne inom en snar framtid.

Care of LundbergOm sjukvård, välfärd och folkhälsa