Care of LundbergOm sjukvård, välfärd och folkhälsa

Jag har tidigare skrivit om att kostnaderna för sjukvården, och välfärden i allmänhet, ökar snabbt. Snabbare än BNP, kan man konstatera. Vad är det då som kostar mer? Ja, en av de viktiga orsakerna till kostnadsökningen är vår läkemedelsförbrukning. Vi konsumerar mer läkemedel än någonsin. Och dyrare läkemedel. Med den medicinska utvecklingen följer ständigt nya, förbättrade läkemedel som förbättrar hälsan effektivare, med färre biverkningar och enklare användning. Till denna grupp av läkemedel hör framförallt kemisk cancerbehandling och biologiska läkemedel för reumatiska sjukdomar. Och de nya läkemedelen är verkligen fantastiska – patienter med reumatoid artrit som förut inte kunnat använda sina händer eller armar kan nu i princip helt återgå till sin vanliga livsstil. Samhället däremot, går på knäna.

I en ny rapport från Apoteket visas det att läkemedelskostnaderna bara i år ökade med ca 1 miljard kronor. Som referens låg Sveriges totala statsbudget för 2007 på 938 miljarder kronor. Således står bara själva ökningen för ca en promille av Sveriges stadsbudget! Inser du hur mycket detta är?

En färsk sammanställning från Apotekens Service AB visar att försäljningen i definierade dygnsdoser ökade med 0,9 procent mellan 2008 och 2009. Mätt i pengar ökade försäljningen med 2,6 procent, från 34,2 till 35,1 miljarder kronor.

Att totalkostnaden ökar snabbare än totalvolymen betyder att övergången till nya och dyrare läkemedel fortsätter, skriver Apotekens Service AB i ett pressmeddelande.

Detta är ett enormt problem och något måste göras åt det. Snarast.

Stockholms Läns Landsting gör ett försök med ett nytt utspel om att sjukhusen ska få stå för delar av läkemedelsnotan. Personligen är jag nog lite skeptisk till förslaget, men all heder till SLL för att man försöker ta tag i frågan! Att bara höja skatterna år, efter år, efter år för att finansiera kostnadsökningar i välfärden är helt enkelt inte en långsiktigt acceptabel lösning.

Läkemedelsbranschen har länge dragits med lite av en skamstämpel. Big pharma, de stora och mäktiga läkemedelsbolagen, ses av många som ondskefulla. Hur kommer det sig, när företagens verksamhet trots allt bidrar till att rädda miljontals människors liv och göra ytterligare hundratals miljoner friskare? Borde inte läkemedelsföretagen vara världens populäraste företag? Förklaringen till impopulariteten beror nog till stor del på nedanstående faktorer:

1) Avsaknad av transparens. Läkemedelsbranchen är oerhört konkurrensutsatt och tävlandet mellan de olika företagen handlar ofta om liv och död. För att inte riskera att patent och andra företagshemligheter läcker ut håller företagen så mycket som möjligt hemligt. Det är förstås tillgängligt för myndigheter, men denna information når mycket sällan ut till den vanlige medborgaren.

2) Profithunger i en bransch där profit är fult. Läkemedelsföretagen har samma mål som alla andra företag – att tjäna pengar till sina ägare. Att tjäna pengar i ett företag är vanligtvis föga kontroversiellt, men många anser att läkemedelsföretagen tjänar pengar på utsatta människor. Och det är förstås sant – deras affärsidé bygger på att rädda människors liv och förbättra hälsa.

3) Desperation och fula tricks. Det händer då och då att företagen fuskar, lurar systemet eller gör något annat som de egentligen inte borde. Förmodligen är dessa överträdelser inte värre än i andra branscher, men uppmärksamheten när det sker i läkemedelsbranschen är ofta mycket större. Det anses “fulare” att fuska när det gäller läkemedel. Detta fenomen rapporteras det om i Dagens Nyheter så sent som idag, nämligen att generikaföretag nyttjar ett tekniskt kryphål i den statliga läkemedelssubventionen för att tjäna extra pengar. “Det är rena skojarbranschen” säger en patient som tidningen intervjuat.

Jag resonerar enligt följande om ovanstående:

1) Transparens är oerhört viktigt, och det kan förstås bli bättre. Myndigheterna som kontrollerar industrin måste ha det mandat de behöver för att kunna kontrollera och granska läkemedelsindustrin. Det kommer förmodligen aldrig att fungera om inte företagen själva samarbetar – det krävs med andra ord incitament. T.ex. riktigt, riktigt hårda straff för den som inte sköter sig.

2) Företag måste få tjäna pengar, annars är det inte företag. För den som av idealistiska skäl är emot att man får tjäna pengar på människors ohälsa borde förespråka att staten tar över all utveckling, produktion och distribution av läkemedel. Denna lösning tror jag inte på. En av de viktigaste anledningarna till att sjukvården idag har så fantastiskt många bra läkemedel är att massor av olika läkemedelsföretag konkurrerar, tävlar och kämpar för att hela tiden bli bättre. Betydelsen av konkurrens är ovärderlig. Mångfalden blir dessutom större än med en enda statlig myndighet, och mångfald gynnar som bekant kreativitet. Det måste gå att tjäna pengar på att utveckla läkemedel, annars kan vi glömma att få många nya läkemedel! Med det sagt så håller jag med om att företagen inte ska kunna tjäna oskäligt mycket. Där handlar det om såväl striktare kontroll och bättre regelverk som en kulturförändring från branschens sida (se nedan).

3) Om läkemedelsindustrin vill undvika att vara onskans lakejer i samhällets ögon måste de själva ta ansvar för att försöka minska fusket. Hur det ska ske är förstås ingen lätt nöt att knäcka, men jag kan tycka att det borde ligga i industrins eget intresse att så sker. Kanske ett branschråd med huvuduppgift att främja en kulturförändring i branschen?

Detta tål att tänkas vidare på och jag är övertygad om att jag kommer att återvända till detta ämne inom en snar framtid.